När vi pratar om ”Västvärlden” så förstår de flesta vad vi menar, men kanske bör man ändå försöka sig på en definition. Framförallt så innefattar begreppet Västeuropa, Centraleuropa, Nordamerika och Australien. Särskild tonvikt läggs på den protestantiska anglosaxiska delen, som varit ledande både tekniskt och kulturellt sedan 1600-talet.
Givetvis finns det diskrepanser i den här bilden. När vi uppfattar ett närmare kulturellt släktskap med en lakonisk ryss än en hurtig överviktig amerikan så sätter funderingarna igång. Kanske bör även den ortodoxa världen ingå, däribland Grekland, som ju anses vara vår kulturs vagga?
Så vad är egentligen Västvärlden? Kanske är det samma sak som begreppet kristenheten under medeltiden, eller de kaukasiska folkens samhällen? De vita folkens land och kultur?
Oavsett exakt definition så anses västvärlden stå under förfall. Vi är inte längre ledande vare sig samhälleligt eller vetenskapligt. Och våra samhällen är uppluckrade, polariserade, oengagerade och dekadenta. Vi lämnar öppet mål för mer hungriga länder som stjäl arbetstillfällen och välstånd ifrån oss, medan vi väntar på nästa stora teknologiska genombrott som ska ge oss ledningen åter. Fast vad händer när de stora upptäckterna inte längre görs hos oss? Är Västvärlden slut och passé, ett minne blott från fornstora dagar, en dörrmatta för andra kulturer som gärna tar över?
Kanske, kanske inte. För det första så anser jag att västvärlden är en konstruktion som tog ordentlig fart efter de bägge världskrigen. Innan dess fanns Brittiska imperiet, Frankrike, Spanien, Österrike-Ungern, Ryssland osv osv. Stormakter som i och för sig delade kulturella värderingar, men som hade vitt skilda uppfattningar om sig själva och sitt öde. Det fanns ingen verklig samhörighet och förbrödring, då hade vi knappast skådat vare sig första eller det andra världskriget.
Efter dessa bägge katastrofer som kostade miljoner människoliv, samt enorm materiell och kulturell förstörelse, så försökte man sig på ett slags enande av jordens folk, och då uppstod plötsligt Västvärlden som en ganska naturlig bild. Både som motståndare till Sovjetunionen och kommunistblocket, här fjärmade vi oss från den ortodoxa världen. Särskilt framgångsrik blev den amerikanska kulturen, vilken kom att bli ledande under några decennier.
Vi pratade inte längre om enskilda länder och nationers framgång, utan om mänskligheten och världens alla folk osv. Vi blev mer universella, och mindre nationella och regionala. Alla skulle med, hela jorden var ett folk. Den här utopin lanserades framförallt av FN och närliggande organisationer, och det var en vacker tanke under några år. När Sovjetunionen föll och världen började likna ett lapptäcke igen, då underminerades universalismen sakta men säkert.
Och nu sitter vi här. En kultur som ifrågasätter varför det är så många italienare i det italienska landslaget i fotboll, och önskar fler minoriteter. Där utvecklingen avstannat och vi känner istället skuld inför miljöförstöring, exploatering, utsugning, kolonialism osv osv. Det är vackrare att donera pengar till välgörenhet, och godhetssignalera, än att starta företag och ge folk arbetstillfällen och karriärer. Instängdhet, övervakning, kontroll och introverta globala masstrender på sociala medier. Vissa grupper får agera barbarer på gator och torg och bränna upp hela kvarter, medan andra grupper får böter för att de skriver ogenomtänkta saker på internet.
Självhatet är ständigt närvarande, och det hemsöker framförallt den upplysta medelklassen i storstäderna, de är verksamma på institutioner, myndigheter och verk, men rör sällan de arbetande skattebetalande massorna i randområdena och på landsbygden. Dessa grupper är varandras raka motsatser, och har inte mycket gemensamt.
När vi pratar om västvärldens fall så handlar det specifikt om länder som Storbritannien, Frankrike, Kanada, Australien och amerikanska delstater som Kalifornien, New York, Michigan etc. Central-, Syd- och Östeuropa håller sig delvis utanför den degenererade kulturen och ekonomin. Västvärldens förfall är framförallt bunden till den anglosaxiska sfären, dess gamla kolonier samt några få andra länder, däribland Frankrike och Sverige.
Förfallet kan eventuellt (av framtidens historiker) förknippas med det brittiska väldets nedgång efter andra världskriget, som en fortsättning och eskalering av dessa skeenden. I så fall ser vi slutet på den anglo-amerikanska hegemonin, men det är inte nödvändigtvis hela västvärldens nedgång och fall vi bevittnar. Katastrofen kan helt enkelt förklaras med att kortleken vi kallar västvärlden blandas och kuperas, och vi får nya kort på bordet.
