I Europa finns det en uppsjö av s.k främlingsfientliga populistpartier, och de ökar efter varje val. Folket är missnöjt med invandringen och de röstar för förändring, gång på gång.
Å andra sidan, under den tiden som Front National, SD, Frihetspartiet, Dansk folkeparti, Elam osv växer så det knakar så har invandringen bara ökat…
Hur går det här ihop egentligen?
De här partierna verkar inte ha någon makt, inga kontakter eller allianser, inga möjligheter att trycka på, kohandla eller hur man nu bär sig åt i politiken. Är det inte märkligt, att de är så värdelösa?
Det gängse förklaringen är att de blir utfrysta, och alla andra partier bildar en enad front mot dem, och därför så kan de inte påverka, även om de ständigt växer. Deras politiska uppgift borde i så fall gå ut på att bryta utfrysningen, och på alla möjliga sätt få igenom sin politik. Detta lyckas de sällan med. Även det Nederländska frihetspartiet med Geert Wilders i spetsen, som skördat stora framgångar verkar ha svårt att påverka, de har drabbats av interna problem, med avhopp och dylikt. Inte heller AfD i Tyskland har nått maktens boningar med möjligheter att agera, även om de verkar vara på väg.
Det enda vettiga migrationskritiska partiet som verkligen fungerade var Fidesz i Ungern, men de var ursprungligen inte invandringskritiska, utan ett vanligt borgerligt parti, som anpassade sig och vässade sin migrationspolitik. De uppstod inte ur den migrationskritiska populistiska rörelsen. De var i princip ett helt vanligt parti med stramare gränspolitik, som våra egna partier betedde sig för några decennier sedan, där begreppet öppna gränser betraktades som något absurt.
Är det någon mening att rösta på den här nya högerfalangen om man vill minska invandringen i sitt land? Statistiken talar emot dem. Det skvallras ibland om kontrollerad opposition, dvs partier som i praktiken inte genomför sina program, utan mest finns till för att kanalisera folks missnöje. Det politiska landskapet får inte framstå som meningslöst, folket ska känna att det finns partier som representerar deras åsikter, även om de aldrig lyckas genomföra något. Jag må ha fel, men i så fall – upp till bevis. Väljarnas tålamod kommer förr eller senare att ta slut.
