I Europa finns det en uppsjö av migrationskritiska populistpartier, och de ökar efter varje val. Folket är missnöjt med invandringen och de röstar för förändring, gång på gång.
Å andra sidan, under den tiden som Front National, SD, Frihetspartiet, Dansk folkeparti, Elam osv växer så det knakar så har invandringen bara ökat…
Hur går det här ihop egentligen?
De här partierna verkar inte ha någon makt, inga kontakter eller allianser, inga möjligheter att trycka på, kohandla eller hur man nu bär sig åt i politiken. Är det inte märkligt, att de är så värdelösa?
Det gängse förklaringen är att de blir utfrysta, och alla andra partier bildar en enad front mot dem, och därför så kan de inte påverka, även om de ständigt växer. Deras politiska uppgift borde i så fall gå ut på att bryta utfrysningen, och på alla möjliga sätt få igenom sin politik. Detta lyckas de sällan med. Även det Nederländska frihetspartiet med Geert Wilders i spetsen, som skördat stora framgångar verkar ha svårt att påverka, de har drabbats av interna problem, med avhopp och dylikt. Inte heller AfD i Tyskland har nått maktens boningar med möjligheter att agera, även om de verkar vara på väg.
Det enda meningsfulla migrationskritiska partiet som lyckats med sin politik var Fidesz i Ungern, men de var inte renodlade invandringsmotståndare, utan ett ordinärt center-högerparti som anpassade och skärpte sin invandringspolitik. De växte inte fram ur den nationalistiska populiströrelsen, utan var ett helt vanligt parti med en strängare gränspolitik, ungefär som våra egna partier agerade för några decennier sedan, när begreppet öppna gränser ansågs absurt.
Är det någon mening att rösta på den här nya högerfalangen om man vill minska invandringen i sitt land? Statistiken talar emot dem. Det skvallras ibland om kontrollerad opposition, dvs partier som i praktiken inte genomför sina program, utan mest finns till för att kanalisera folks missnöje. Det politiska landskapet får inte framstå som meningslöst, folket ska känna att det finns partier som representerar deras åsikter, även om de aldrig lyckas genomföra något. Jag må ha fel, men i så fall – upp till bevis. Väljarnas tålamod kommer förr eller senare att ta slut.
