Jag blev triggad när jag tågluffade i yngre dagar. Överallt träffade man folk som hade åsikter om Sverige — och inte alltid positiva sådana. Särskilt trygghetssystemen fick stryk. ”Ert land är ett socialistiskt experiment”, sa en amerikan i Prag. ”Ni har hög skatt och ingen frihet”, menade en tysk på ett tåg genom Spanien. De hade en poäng, såklart, men de förstod samtidigt ingenting.
För det var också ett system som fungerade. Hög tillit, stark ansvarskänsla, ett socialt skyddsnät som faktiskt höll. Inte perfekt — inget system är det — men fungerande på ett sätt som få andra samhällen har lyckats med.
Systemet hade dock inbyggda svagheter. Det förutsatte en homogenitet som sällan uttalades men som var avgörande. Trygghetssystemen byggde på tillit, och uppriktighet i motsats till anonymitet. Det förutsatte också att medborgarskapet var exklusivt. Kraven för att bli svensk medborgare var höga, och systemet var i praktiken designat för en ganska avgränsad grupp människor.
Ett trygghetssystem som omfattar alla — inklusive de som nyligen anlänt och inte bidragit — är inte ett trygghetssystem. Det är välgörenhet. Och välgörenhet fungerar inte i samma skala, för den kräver en ömsesidighet som bara uppstår ur samhörighet.
Före förra sekelskiftet var allt detta självklart. En nation behövde en gemensam kultur, ett gemensamt ursprung, lagstiftare eller ”founding fathers” att hänvisa till. Det var inte etnocentrism — det var hur världen fungerade. Folk flyttade, blandades, anpassade sig. Men kärnan fanns där.
Idag har vi virrat bort oss i detaljerna. Antingen fastnar man i social konstruktivism — allt är ”socialt konstruerat” och därmed utbytbart — eller i en metafysisk rasbiologi lika gärna hämtad från 1800-talet. Båda är felslut. Verkligheten är enklare: folk behöver gemenskap, kultur och berättelser.
Nationer måste, från tid till annan, återuppfinna sig själva. Skapa en relevant ursprungshistoria, ett födelseögonblick då man kan säga: ”här började vi.” Frankrike har Bastiljen. USA har självständighetsförklaringen. Norge har Eidsvoll och 17 maj. Finland har självständigheten från Ryssland. Och Grekland har sin befrielse från osmanerna.
Sverige har ingen befrielsedag, för vi blev aldrig befriade. Ingen självständighetsförklaring, för vi var aldrig koloniserade. Sverige var tvärtom Nordens härskarmakt — det land som de andra befriade sig ifrån. Finland bröt loss. Norge bröt loss. Skåne erövrades och blev svenskt, inte av egen vilja. Vår historia är en berättelse om imperium och expansion, inte av befrielse och egenmakt.
Och det är fult att vara ett imperium idag. Det ligger inte rätt med det rådande samhällsklimatet. Man kan inte bygga en modern identitet på stormaktstiden eller erövringen av Skåne. Så vad bygger vi den på?
Det är här det brister. Både stormakten och folkhemmet är nedmonterat. Lokala allianser och kooperativ är bortglömda. Det förflutna som faktiskt är svenskt passar inte i den självbild vi vill ha.
Vad händer med ett land som saknar skapelsemyt? Vi ser det just nu. Utan en gemensam berättelse blir identiteten en tom yta. Och tomma ytor fylls — av konsumism, företagsjargong, av ytliga politiska mantran som rycker och sliter, av motsatta berättelser som säger att landet aldrig varit något att ha.
Trygghetssystemen var en del av berättelsen, men inte hela. De vilade på något djupare — en tyst överenskommelse om samhörighet. När den ifrågasätts eller löses upp försvinner grunden. Inte över en natt, men sakta, obevekligt.
Sverige behöver återuppfinna sig själv, ömsa skinn, kläckas ur kokongen. Kanske inte som en stormakt, inte som en välfärdsstat, inte som ett socialt laboratorium – utan som ett helt nytt kapitel, ett som både omfamnar djupa rötter och förgrenar sig mot himlens högsta höjder.
