Vitt slödder & det glödande klasshatet


Vitt slödder & det glödande klasshatet 1Det går inte längre att göra sig lustig över afrikaner, asiater, judar etc, det anses inte civiliserat och tillhör gamla tiders burleskerier. Och gott så, skämt som innefattar ras, hudfärg och utseende kan ju uppfattas som illvilligt och nedvärderande. Det är inget vi behöver sträva efter. Däremot kan svarta skämta om svarta, judar med judar etc. Men det är en annan historia.

Vad som däremot lever kvar i vår komiska ådra är att driva med personer från lägre socialgrupper. Klasskämt är vanliga och upphöjs närmast till en konstart. Många svenska filmer & TV-serier bygger på mötet mellan kultiverade stadsbor och vitt slödder från landet, med exempel som Änglagård, Bröllopsfotografen, Ronny & Ragge och många många fler. Jag har tidigare skrivit om s.k vanligt folk här.

Personer som anser sig vara kultiverade kan tämligen obehindrat göra sig lustiga över folk som inte är det. Höjdpunkten i det här beteendet inföll förmodligen när Hillary Clinton kallade Donald Trumps supportrar for basket of deplorables – dvs människor som är bedrövliga, eländiga, sorgliga. Nu vann ju Clinton inte valet, utan det blev istället istället jordskredsseger för den kontroversiella fastighetsmagnaten i flertalet delstater.

Vilka är då vitt slödder/white trash?

Det är ofta folk som bor på landsbygden, mindre orter eller utanför stadskärnan. De klär sig inte smakfullt, äter onyttig mat, dricker öl, tittar på sport på TV, lyssnar på hårdrock eller dansband, de har fula tatueringar, gillar ibland vapen och jakt, röstar på s.k populistpartier, pratar rakt, enkelt och använder svordomar, samt jobbar ofta med hantverksyrken.

De är inte nödvändigtvis fattiga, ty som alla vet så kan hantverksyrken ofta inbringa mer pengar än många kontorsarbeten numera. Vitt slödder handlar till stor del om livsstil.

Och kanske är det uppkomlingar och klassresenärer som hatar white trash mest, ty de har precis lämnat denna tillvaro, och börjat studera på universitet, en ny värld öppnar sig och den gamla framstår som invand, töntig och för enkel.

Motsatsen till white trashet är de kulturella storstadsborna. De har ofta skrivbordsjobb, har studerat länge och väl, de klär sig rätt, äter rätt, lyssnar på rätt musik, röstar rätt och är ofta starkt påverkade av olika internationella trender utan att själva vara medvetna eller låtsas om det. Politiskt sett är de ofta s.k champagne-socialister. De pläderar rättvisa, solidaritet och ekologiskt leverne, men själva befinner de sig ovanför det politiska dogmerna och lever sällan som de lär.

Om vi vänder på det. Hur uppfattas det s.k svarta slöddret av den självutnämnda överklassen? Invandrare anses vara coolare än svenskar på samma sociala nivå. Invandrarna har sin gangsterestetik och musik att dölja sig bakom. De anses misslyckade pga omständigheterna i samhället, de är förfördelade och utsatta för rasism. När invandrarna blir högpresterare i skolan, skaffar sig akademiska examen, klär sig mer konventionellt, röstar borgerligt – då blir de ofta misstänkliggjorda, kallade husblattar, onkeltommare etc. Medan de ofta är accepterade i yrkeslivet och av mer frisinnade personer.

Hur kommer det sig att vissa människor har satt sig själva på en piedestal i samhället, där de dömer och fördömer andra? Finns det fog för deras elitism? Är det den verkliga eliten som beter sig så här?

Både ja och nej. Det är framförallt personer från medelklassen som nyttjar dylika charader. Dessa utvalda föraktar dessutom sin egen klass, de vill egentligen inte ha villa, volvo, vovve – även om de ofta slutligen hamnar där. De vill vara annorlunda, skilja sig från resten. Men de är sällan intellektuella eller unika i ordets rätta bemärkelse, de är inte heller nödvändigtvis särskilt framgångsrika givet deras utgångsläge. De är ängsliga flockdjur, trendkänsliga, lättkränkta, egoistiska besserwissers. Sällan besitter de några större portioner humor, och de har svårt att kliva ur sig själva och se på saker genom andras ögon.

Jag tror vi ser ett nytt klassamhälle växa fram – eller livsstilssamhälle – där klass numera mest handlar om livsstil.

Det verkligt fattiga, outbildade, hunsade trasiga stackarna är det däremot ingen som bryr sig om. De bor i områden som t.o.m polisen undviker. Det är knappt så att de finns på riktigt. Och om vi blundar hårt så försvinner de nog.


Missa inget!

En sammanfattning av veckans artiklar skickas till din inkorg, varje måndag.