När filmen Grease kom 1978 så blev det en stor succé, med stjärnor som John Travolta och Olivia Newton John. Det övergripande temat var nostalgi, drömmen om enklare och bättre tider.
Filmen utspelade sig under 1950-talet med den tidens musik och estetik. Och vi såg fler liknande teman som TV-serien Happy Days (Gänget och jag) med Fonzie, och svenska bandet Boppers, som alla drog nytta av den här nostalgin över saker som hände blott 20 år tidigare.
1970-talet präglades av arbetslöshet, oljekriser, industrinedläggningar och förslummade innerstäder – och många drömde sig tillbaka till tider som var ljusare och mer framgångsrika.
Skulle en liknande nostalgi fungera idag? Vad hände för 20 år sedan? Var år 2006 särskilt intressant, drömmer vi tillbaka till den tiden, görs det filmer och musik från 2006?
Amerikanernas krig i Irak och Afghanistan pågick under president George W Bush. Den film som drog in mest pengar globalt under 2006 var ”Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest”, följd av ”Da Vinci-koden” och ”Ice Age 2: The Meltdown”. Bland de kritikerrosade filmerna från 2006 finns ”Children of Men”, ”The Departed”, ”De andras liv”, ”Pans labyrint” och ”United 93”. Musikåret 2006 präglades av crossover-hits inom pop, hiphop och indierock producerade av Timbaland, med stora singlar som Shakiras ”Hips Don’t Lie”, Gnarls Barkleys ”Crazy” och Justin Timberlakes ”SexyBack” som höjdpunkter. Bland de viktigaste artisterna som präglade året fanns Nelly Furtado, Beyoncé, Rihanna och The Fray.
Intressant, men knappast något som väcker djupare nostalgi?
Har drömmen om svunna tider förändrats under senare år, eller är det så att vi bakdaterar vår nostalgi; kanske är 1980- eller 1970-talen mer intressanta än 00-talet? Kanske är till och 1990-talets arbetarskjortor och grunge-musik ett större föremål för nostalgi än de senaste 20 årens händelser?
Somliga menar att åren efter 2000 är mer tomma och stillösa än tidigare, att det saknas kulturellt driv och distinktion. Modet tillåter det mesta, blandat från alla möjliga epoker, och sällan något säreget och nytt som slår igenom i stort. Och musiken som konsumeras är ofta gammal, här finns ett sug efter riktiga instrument och röster, inte för att det egentligen saknas duktiga samtida musiker, men de förblir ofta små och nischade utan att slå igen stort.
Därför blir vi förvånade när fenomen som exempelvis Angine de Poitrine sprids lavinartat över nätet, och många uttrycker förvåning och gillande, att de väntat länge på något nytt och överraskande. Jag inser någonstans att det inte bara är jag som sitter av tiden, och väntar på att något radikalt ska hända, både kulturellt men även vetenskapligt, eftersom de bägge fenomenen ofta går hand i hand.
