När filmen Grease kom 1978 blev det en stor succé, med stjärnor som John Travolta och Olivia Newton-John. Det övergripande temat var nostalgi, drömmen om enklare och bättre tider.
Filmen utspelade sig under 1950-talet, med den tidens musik och estetik. Vi såg också fler liknande teman, som TV-serien Happy Days (Gänget och jag) med Fonzie, och det svenska bandet Boppers, som alla drog nytta av denna nostalgi kring sådant som hänt blott 20 år tidigare.
1970-talet präglades av arbetslöshet, oljekriser, industrinedläggningar och förslummade innerstäder – och många drömde sig tillbaka till tider som upplevdes som ljusare och mer framgångsrika.
Skulle en liknande nostalgi fungera idag? Vad hände för 20 år sedan? Var år 2006 särskilt intressant? Drömmer vi oss tillbaka till den tiden? Görs det filmer och musik om 2006?
Amerikanernas krig i Irak och Afghanistan pågick under president George W. Bush. Den film som drog in mest pengar globalt under 2006 var ”Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest”, följd av ”Da Vinci-koden” och ”Ice Age 2: The Meltdown”. Bland de kritikerrosade filmerna från 2006 finns ”Children of Men”, ”The Departed”, ”De andras liv”, ”Pans labyrint” och ”United 93”. Musikåret 2006 präglades av crossover-hits inom pop, hiphop och indierock, producerade av Timbaland, med stora singlar som Shakiras ”Hips Don’t Lie”, Gnarls Barkleys ”Crazy” och Justin Timberlakes ”SexyBack” som höjdpunkter. Bland de viktigaste artisterna som präglade året fanns Nelly Furtado, Beyoncé, Rihanna och The Fray.
Intressant, men knappast något som väcker djupare nostalgi?
Har drömmen om svunna tider förändrats under senare år, eller är det så att vi bakdaterar vår nostalgi? Kanske är 1980- eller 1970-talen mer intressanta än 00-talet? Kanske är till och med 1990-talets arbetarskjortor och grungemusik ett större föremål för nostalgi än de senaste 20 årens händelser?
Somliga menar att åren efter 2000 är mer tomma och stillösa än tidigare, att det saknas kulturellt driv och distinktion. Modet tillåter det mesta, blandat från olika epoker, och sällan är det något säreget och nytt som slår igenom brett. Musiken som konsumeras är ofta äldre; här finns ett sug efter riktiga instrument och röster. Det beror inte på att det saknas duktiga samtida musiker, men de förblir ofta små och nischade utan att slå igenom stort.
Därför blir vi förvånade när fenomen som exempelvis Angine de Poitrine sprids lavinartat över nätet. Många uttrycker förvåning och gillande – de har väntat länge på något nytt och överraskande. Jag inser att det inte bara är jag som sitter av tiden och väntar på att något radikalt ska hända, både kulturellt och vetenskapligt, eftersom de båda fenomenen ofta går hand i hand.
