Sverige har tagit emot alltför många flyktingar under en kort tidsrymd. Från 1980 till 2006 har drygt en miljon uppehållstillstånd beviljats i Sverige, de flesta permanenta. Detta har gett upphov till en rad problem, som t ex hög arbetslöhet, konflikter, ghettofiering, främlingsfientlighet, brottslighet etc. Och media mörkar problemen. Detta är det huvudsakliga budskapet i Gunnar Sandelins debattartikel i DN.
Att konflikter uppstår när en miljon människor flyttar till ett land med 8-9 milj invånare, och ska assimilera sig, konkurrera om arbeten, karriär, utbildning etc borde inte förvåna någon. Sverige har snarare haft tur, vi har haft relativt få konflikter om man jämför med andra länder där upplopp, bränder, skadegörelse blivit allt vanligare.
I debatten framförs ofta att problemen dumpas på kommunerna; staten dikterar nivåer för socialhjälp o dyl, men låter kommunerna finansiera kalaset. Och eftersom många flyktingar har svårt att skaffa jobb blir det dyrt för kommunerna. Motstånd mot flyktingmottagning handlar därför inte bara om rasism och främlingsfientlighet – det är även ett ekonomiskt och politiskt problem.
Vissa väljer att se fenomenet som ett arbetsmarknadsproblem; om det fanns fler jobb och friare anställningsavtal skulle flyktingproblematiken inte existera. Arbete ger bättre ekonomiska villkor, arbetskamrater, naturlig integration och delaktighet i samhället.
Andra ser flyktingproblematiken som ett isolerat problem, olika kulturer krockar, det blir svårigheter och konflikter oavsett hur arbetsmarknaden ser ut. Sverige bör i första hand värna om sin egen kultur och dess ursprungsbefolkning.
Det är värt att nämna att svenska politiker systematiskt valt bort arbetskraftsinvandring under många år. De utlänningar som kommer till Sverige är oftast flyktingar/asylsökande samt deras anhöriga. Och massiv flyktingmottagning kräver givetvis ett ansvar från samhället gällande försörjning, bostäder, utbildning, integration etc, medan arbetskraftsinvandring står under helt andra premisser.
Debatten kringgärdas av tabun; att frispråkigt debattera flyktingpolitiken resulterar ofta i att vederbörande blir kallad rasist, främlingsfientlig el dyl. Men allt fler menar att media mörkar problemen, journalisterna anklagas för att inte undersöka de verkliga kostnaderna för invandringen, belysa den ökade brottsligheten, konflikterna, kulturkrockarna etc. Är det så att våra skribenter hellre förblir tysta än att bli kallade för rasister? Ett ord som förövrigt verkar ha tappat sin betydelse.
Ett litet land som under ca 25 års tid lyckas frambringa försörjning och bostäder åt en miljon nya invånare skulle vara lyckoriket på jorden, en utopi. Att dessutom lyckas med konststycket utan att reta någon eller trampa på några ömma tår vore givetvis ännu mer drömlikt. Men ett sådant land finns inte, och kommer förmodligen aldrig att finnas.
Det paradoxala i sammanhanget är att det verkar finnas ganska tunt folkligt stöd för massiv flyktinginvandring, däremot är det få svenskar som har något emot invandrare som kommer hit och försörjer sig; vi går gärna på deras restauranger, frisörsalonger eller arbetar med dem på kontoret. Rasism i ordets rätta bemärkelse, dvs aversioner mot hudfärg, utseende etc är ganska ovanligt.
Problemet är att facket, med LO i spetsen, ser arbetskraftsinvandring som ett hot och kallar fenomenet social turism (!). De är rädda för att invandrarna ska dumpa lönerna. Som om de svenska kollektivavtalen inte skulle gälla alla här i landet? Däremot verkar LO inte lika rädd för alla de flyktingar som kommer hit och går arbetslösa år efter år.
De arbetslösa flyktingarna måste ju försörjas, och detta görs med höjda skatter. Så antingen tömmer skattmasen Svenssons bankkonto för att försörja flyktingar, eller så dumpar flitiga arbetskraftsinvandrare hans lön. Är det var vi har att välja på?
Eller är det så att arbetskraftsinvandring bidrar till samhällets utveckling genom att fylla behoven av bristyrken, öka tillväxten och bidra till ökat entreprenörskap? Medan massiv bidragsförsörjd flyktinginvandring mest leder till skyhöga skatter? Och att den välvilja vi visar människor på flykt inte alls är proportionerligt med vad vi i verkligheten kan erbjuda dem?
Om jag vore det minsta konspiratoriskt lagd, skulle jag påstå att den verkliga främlingsfientligheten manifesterar sig i en politik som avsiktligt förvandlar alla utlänningar till flyktingar. Dömda att alltid tas om hand, att med bidrag hållas utanför arbetsmarknaden, så att de svårligen kan integrera sig, klättra på karriärstegen, och beblanda sig. På behörigt avstånd från den toleranta svenska medelklassen, så att inga onödiga möten sker, inga farliga handslag, middagar, grillpartyn, fisketurer. Vi och dem. För evigt och alltid.
Är något som journalisterna eventuellt mörkar – så är det just detta.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, invandring, flyktingar, migration, arbetskraftsinvandring
