När jag startade den här bloggen så omfamnade jag helhjärtat framtidens löften om ny och bättre värld. Och det är ju inte så konstigt, många delar den uppfattningen. Fast med tiden blev tanken om framstegsoptimism och progressivism alltmer befläckad och kritiserad.
Vad gör man då, när man för evigt tror att framtiden har alla lösningar till hands, oavsett om det gäller interstellära kryssare, fusionsreaktorer eller samhällets utveckling? Och kanske ligger de här tankarna inte alltför långt bort. De är ju möjliga, och de finns inom räckhåll. Jag vill ju så gärna dit.
Progressivism handlar om rörelse, medan konservativa och reaktionära krafter vill bromsa eller stanna rörelsen. Den egentliga frågan handlar kanske om vart de progressiva är på väg, och vad de konservativa vill stoppa? Och huruvida skapandet av det nya kräver förstörelse av det gamla?
Skillnaden mellan vetenskaplig och politisk progressivism är måhända uppenbar, även om de ibland sammanblandas. Vi skulle i praktiken kunna ha en konservativ Österrikisk-Ungersk aristokrati som utforskade rymden och byggde baser på Mars. Där de stora rymdkryssarna helgades av ärkebiskopen innan jungfrufärden, fusionskraftverken byggdes i neo-jugendstil, och rymddräkterna såg ut som djuphavs-rustningar i en bok av Jules Verne.
Eller? Följer politiken och vetenskapen alltid varandra? Leder progressivism i det ena ledet ofrånkomligen till progressivism i det andra?
En kraftfull vetenskaplig utveckling kanske smittar av sig på samhällsstrukturerna? Även samhället vill vara effektivt och välsmort, som en maskin. Människan blir som ett kugghjul i den enorma växellådan. Man glömmer allt det gamla, och man vördar det nya, den ständiga förändringen och effektiviteten. Alltid framåt, blir ledordet. Och tidsandan påverkar estetiken, kulturen, samhällsordningen etc.
Dessvärre har den politiska progressivismen upprepade gånger visat en osedvanligt destruktiv natur. Fascismen, nationalsocialismen och sovjetkommunismen var alla progressivismens barn. Samhället skulle omstöpas och den perfekte medborgaren skulle kläckas i det nya Utopia. De hade alla fel, och blev till abnormala svulster i historien som vi idag knappt vill prata om. Och vi har sett tillräckligt av detta även i vårt land med otaliga stadskärnor som rivits, och ersatts av lådarkitektur, där de nya socialistiska arbetarhjältarna skulle bo. Sverige var länge ett politiskt projekt, och är det kanske fortfarande. Sjukhusen ser ut som fabriker, och numera får man stå i kö för att komma in för att bli reparerad. Är du ett nummer eller en människa? Eller rent utav en EU-medborgare? Vi bör vara på vår vakt. Den politiska progressivismen är förrädisk.
Hur är det då med generell vetenskaplig framtidstro, är den alltid dålig? Nåja, till och med en så anskrämlig uppfinning som atombomben hade sina fördelar. Eftersom vi alla är rädda för total utplåning, så har vi lyckats undvika storskaliga krig i 75 år. Givetvis kan det finnas faror med ingenjörsmässigt framställda virus och sjukdomar, och allt kraftfullare massförstörelsevapen etc. Men jag skulle kunna räkna upp ännu fler goda saker som vetenskapen givit oss, som underlättat våra liv, räddat oss från sjukdomar och fattigdom.
Den rent vetenskapliga progressivismen är inte dålig. Det mesta vi uppfinner är av godo. Det finns en mänsklig vilja till att skapa gott och förbättra världen. Och de onda uppfinningarna låser vi in i garderoben, så att vi slipper se dem, som exempelvis atombomben. Den har använts blott två gånger i krig. Och till den dag vi öppnar garderoben på vid gavel finns det ingen anledning att vara reflexmässigt rädd för ny teknik. Det finns ingen anledning att bli en luddit.
Idag har vi hamnat i en märkligt och assymeriskt läge, där de politiskt progressiva krafterna (vänstern och miljörörelsen) ofta vänder sig emot den vetenskapliga framstegstron. Kärnkraften ska avvecklas, man är kritisk mot konsumtionssamhället, förädling av grödor, stamcellsforskning, genforskning osv osv. Saker som på många sätt skulle lösa många av vänsterns problem, som miljöförstörelse, fattigdom etc. Den politiska progressivismen är inte längre progressiv, utan representerar istället krafter som vill stoppa, förhindra och avstanna utvecklingen. Även vissa konservativa och reaktionära rörelser delar denna kritik. Vänstern och högern förenas i sin ovilja att sträva mot den vetenskapliga horisonten. Vi lever tillika i en tid av stagnation; uppfinningarna är inte lika många som vid det förra sekelskiftet, och entusiasmen har många gånger ersatts av rädsla. Vår kultur är mer introvert än extrovert.
Kanske är mänsklighetens enkla lärdom följande, att vi givetvis bör sträva framåt, fast inte rusa alltför snabbt i blindo? Samhällen bör växa organiskt över tid, där gamla seder och bruk tas till vara, där hävdvunna rättigheter och skyldigheter respekteras, utan centralplanering och social ingenjörskonst. Det gamla ska inte per automatik tvättas bort för att ersättas med det diffust nya. Och, ja, jag vill gärna se ett Habsburgskt rymdimperium.
