Gårdagens val till de 751 platserna i Europaparlamentet är i det närmaste klart. Vi ser att 2/3 av partierna i församlingen är för en utökad union. Det är alltså en seger för federalisterna, de som vill att unionen ska bjuda på ett ännu tätare samarbete.
I Sverige fick det nya vänsterblocket (S, Mp, V, L, C) flest röster, även om M, Kd och Sd ökade.
Många trodde att diverse missnöjespartier och populister ska ta allt fler platser, och de gjorde de, men inte tillräckligt många för att rucka på ordningen. EU-sagan fortsätter framåt i ett allt starkare samarbete mellan stater som degraderar sig själva till delstater.
Den genomsnittlige europén vill ha ordning och reda. Hon har familj, barn och avbetalningar på hus och bil. Hon vill inte dra igång en revolution, utan prioriterar stabilitet över allt annat. Detta kan vara en förklaring till att färre röstade på missnöjespartier än vad man förutsåg.
Möjligen gör den genomsnittlige europén en missbedömning här. Många ekonomer menar att euron är en instabil valuta, dels på grund av hur den är konstruerad, och dels för att den verkar över ett väldigt spretigt valutaområde. Den är i det närmaste dömd att krascha, förr eller senare. Olyckskorparna spår att det kommer att ske vid nästa lågkonjunktur.
Vi ser också en uppdelning av unionen, både i väst och öst, men även i nord och syd. Denna union som skulle skapa fred och frihet och föra de europeiska folken närmare varandra. Istället ser vi allt mer missämja och oro.
Det finns en djup oenighet i en rad olika frågor, men oenigheten är ofta en bluff, ty alla dessa frågor skulle kunna lösas lokalt enligt de enskilda ländernas tycke och smak, utifrån deras parlament och folkvilja. En sådan fråga är exempelvis den om invandringen. Det behövs inga centrala direktiv. Länderna kan hantera detta själva. Vi har skapat ett problem som inte finns.
Och tro mig, problem behövs, ty det är själva politikens essens. Då kan våra politiker träda fram på vita hästar och låtsas lösa dem åt oss. Så att alla blir glada och lyckliga.
Fast allt fler européer har synat bluffen, även om det inte är tillräckligt många än. Vi har fått fem år till av överstatlighet och centralstyrning. Så, nu får vi vänta på unionens naturliga nedgång och sönderfallet, istället för att montera ner den förnuftigt och ordningsamt.
