I Sverige och många andra västländer ser man en tendens som går från politisk tillit – till politisk misstro. Resultatet i EU-parlamentsvalet är förmodligen bara toppen på isberget.
Under 50- och 60-talets starka tillväxtår såg folk med tillförsikt på den politiska utvecklingen, medborgarna litade mer på sina politiker. Man trodde att politiken kunde göra skillnad. Även 90-talet var ett decennium av tillförsikt, då muren revs, och östblocket befriades från totalitarism och diktatur. Vi såg framåt, och förväntade oss något bättre.
Numera betraktar många politiken och politikerna som något trögrörligt, byråkratiskt och till största delen onödigt. Och det här sker över partigränserna, det är inget höger- eller vänsterfenomen.
Kanske ökar misstron med antalet lagar och förordningar som skapas i parti och minut? Kanske kommer misstron av att makten flyttas från regioner, länder till anonyma städer och makthavare långt borta? Och att politikerna tar sig allt större friheter, på bekostnad av medborgarnas frihet?
Eller så har vi äntligen insett att det är vi medborgare som bygger industrier, sjukhus, skolor. Att det är vi som skapar framsteg och välstånd. Och att politikerna egentligen har en väldigt liten del i allt detta.
