Vi lever i en värld som tvivlar på framtiden, många av oss misstror forskning, utveckling och tillväxt. Det är framförallt tre krafter som bidragit till skepticismen: vänsterrörelsen, miljörörelsen och islamismen.
De tre rörelserna har knäckt vårt självförtroende. Vi har tappat tron på den fria marknaden, vi misstror teknik och utveckling, vi tvivlar t o m på vår egen kultur. Även om det stora flertalet inte delar vänsterns, miljörörelsens och islamisternas värderingar påverkas vi dagligen av deras budskap. Många jämför tillväxt och utveckling med ett tåg som ständigt rusar framåt, fortare och fortare. Vi har för länge sedan tappat kontrollen, vi är på väg käpprätt åt helvete. Ingen återvändo finnes.
Glöm inte att det är vi själva som byggt tåget, det är vi som lagt ut rälsen, och vi håller i kranen till ångpannan. Tre passagerare sliter i bromsspaken. Ska vi verkligen stanna på den öde prärien innan vi är framme?
Miljörörelsen anser att växthuseffekten är ett stort hot mot mänskligheten, trots att forskarna är djupt oense om dess ursprung och verkningar. Hela den industriella utvecklingen ifrågasätts eftersom all förbränning anses bidra till den s k växthuseffekten. Samtidigt accepteras fossila bränslen, då forskning och utveckling av kärnenergi har lagts på is. Måhända kan vi bygga bättre och säkrare känkraftverk än för 30-år sedan? Det pratas ofta om ”alternativa energikällor, men notera att det krävs ca 5000-6000 vindkraftverk för att ersätta en kärnreaktor, samt en armé av tekniker som servar och reparerar anläggningarna. Prognoserna är lika dystra för solenergi, vågkraft, flisförbränning etc.
Kol, olja och gamla kärnkraftverk levererar fortfarande stora delar av den el som vi konsumerar idag. I Sverige har vi även tillgång till vattenkraft, något som miljörörelsen också motsätter sig, eftersom det krävs stora ingrepp i naturen för att bygga dammar o dyl. Är måhända ett litet torp och självhushållning den enda vägen för mänskligheten? Miljörörelsen har målat in sig i ett hörn, och tillika spelat ut sin roll.
Vänstern skyller på ”kapitalismen” när enskilda företag suger ut fattiga länder. Den allmänna bilden av ”kapitalismen” som en hungrig härjande penningdrake är en myt; de flesta länder har ett starkt reglerat näringsliv, inklusive USA, som dessutom har en mycket stark fackföreningsrörelse. Länder med lösare regelverk och problem med korruption, som t ex Venezuela har under många år utnyttjats av skrupelfria företag. Vem ska vi egentligen beskylla, ”kapitalismen” eller Venezuelas korrupta politiker?
Självklart bör vi ibland förhålla oss avvaktande inför de s k marknadskrafterna, det finns både bra och dåliga företag, både oansvariga och ansvarsfulla företagsledare, precis som människor i allmänhet. Om näringslivet skulle förstatligas kvarstår samma problem, det finns som bekant både bra och dåliga politiker, och de kommer att fortsätta att ta bra eller dåliga beslut. Vänstern slåss mot väderkvarnar, det har de gjort länge, och de river upp en hel del damm.
Islamisterna har fått oss att misstro USA till den milda grad att vi på fullaste allvar tror att landet befolkas av lallande idioter. Detta land som förvisso gett oss McDonalds, Coca Cola och George Bush – men även Bob Dylan, Martin Luther King, John Steinbeck, Ernest Hemingway, Velvet Underground, Steven Spielberg – och tusentals andra personer, företeelser och innovationer som anses unika, geniala och berikande för mänskligheten. Vi själva är del av denna västerländska kultur, som vi bör vara stolta över, ty den har bringat fred, frihet och välstånd till stora delar av världen.
Det är dags att vädra ut den unkna odören. De tre ideologierna har pekat på en rad symptom, det måste vi erkänna, men deras huskurer har inte varit särskilt effektiva. Kanske kan vi jämföra dem med forna tiders kvacksalvare; patienten har på grund av behandligen blivit ännu sämre. Vi är tillbaka på ruta ett, innan vänsterstudenterna fyllde Paris gator, innan Greenpeace klättrade upp på fabriksskorstenarna, och innan Ayatollan återvände till Iran från sin exil i Schweiz. Kanske har vi blivit lite klokare, vidgat vår förståelsehorisont, men 1900-talet är slut, och det är dags att börja lösa de stora problemen.
Vi har inte tid med politiskt dagdrömmeri, romantiska föreställningar, självömkan och uppgivenhet. Jorden har över 6 miljarder hungriga munnar att mätta, och lika många öden, förhoppningar och viljor som vill skapa en rimlig tillvaro. Blott ett fåtal vill vrida tillbaka klockan; vi måste fullfölja det vi påbörjat.
