Vi ser ett slags paradigmskifte från socialism till nationalism. I närmare 50 år var socialismen den rådande ideologin i landet, och sedan hände något, och nu går man över till politikens andra planhalva.
Sverigedemokraterna har över 20% av folkets sympatier, och det gör dem till en maktfaktor. De har idag också det politiska övertaget, ty de varnade länge för konsekvenserna av de ymniga flyktingpolitiken, och de fick rätt när dagens flyktingkris blev ett faktum.
Nu stänger de snälla sossarna och miljöpartiet gränserna i ren desperation. Och SD får förmodligen ännu fler röster, och deras restriktiva politik blir ännu mer etablerad.
Om Sveriges istället haft en mer balanserad flyktingpolitik redan från början, med tydliga gränser och kvoter, då skulle migrationen med all sannolikhet kunnat fortsätta som vanligt, och man hade inte behövt ta till några drastiska åtgärder.
Om man kommunicerat balanserade flyktingkvoter hade inte lika många sökt sig till Sverige. Ett lands politik är ens skyltfönster. Flyktingarna kommer till Sverige för att de vet att de har stora chanser att få stanna här. Och regeringen har gett signalen att alla är välkomna. Regeringen har själva skapat krisen, och de har själva målat in sig vid väggen.
Nu går vi alltså från ambitionen till att släppa in alla – till att snart inte släppa in någon, särskilt om SD får mer att säga till om. Ibland undrar jag vem det är som myntat begreppet Landet lagom? Sverige är allt annat än lagom. Det är ett extremt land, som går från den ena extremen till den andra.
