Vi hör ofta klagomål om att invandrare inte anpassar sig till det svenska samhället. Det kan handla om beteende, ordningsregler, brott och straff, kvinnosynen och mycket annat. Många svenskar förväntar sig en viss anpassning till värdlandets kultur. Och diskussionen leder ofta till begrepp som integrering eller assimilering.
Assimilering handlar om att bli en del av det nya samhället, att anpassa sig, vilket givetvis innebär att man ger upp en stor portion av sin egen kultur.
Integrering är en slags mellanvariant, där bägge parterna ändrar sig en smula, för att på bästa sätt smälta ihop till en samhällsgemenskap. Integrering fungerar förmodligen bäst mellan närliggande kulturer där skillnaderna mest handlar om vilka maträtter man äter och vilka sånger man sjunger. Ju större avstånd mellan kulturerna desto mer tvingas varje part anpassa sig efter den andra.
Och slutligen finns det en variant som handlar om uppdelning, och förmodligen är det den här varianten som utmärker sig i ett historiskt perspektiv, vi ser att olika stadsdelar kan bebos av skilda etniciteter, eller byar med skilda språk osv. I många storstäder ser vi kinesiska kvarter, judiska eller muslimska. Härigenom kan varje part utöva sina kulturella egenheter med minimal påverkan på sina grannar.
I Sverige upplever jag att tanken om assimilering lever kvar starkt. Många anser att invandrare ska anpassa sig till det svenska samhället. Och det kan absolut vara ett rimligt krav, men det är svårt att uppfylla, eftersom invandrarna redan har en kultur, etnicitet och nationalitet med sig i bagaget. Och ränderna är svåra att sudda ut, och många vill inte göra sig av med sitt kulturarv, religion, samhällssyn etc.
Total assimilering är väldigt svårt. Det kan gå i vissa sammanhang där en invandrare gifter sig med en infödd i unga år, och det finns en stark vilja till anpassning. Många tar också upp exemplet med 1960-talets arbetskraftsinvandring, där jugoslaver och finländare kom till Sverige och anpassade sig till den lokala kulturen. Till stora delar är detta en myt, dels var dessa folk en del av det Europeiska kulturarvet, Finland var ju dessutom en del av Sverige i hundratals år, och dels så fungerade den närliggande invandringen sämre än vi tror. Många arbetskraftsinvandrare lämnade Sverige efter några år, eftersom de inte trivdes. En stor portion av de som stannade kvar råkade ut för diverse problem, ensamhet, alkoholism, skilsmässor, hälsoproblem på grund av enformigt kroppsarbete etc. Och många lämnade slutligen Sverige efter pensionsåldern. Så, jag vet inte om arbetskraftsinvandringen är ett gott exempel på assimilering, även om det slentrianmässigt tas upp.
Det är svårt att anpassa sig, och de flesta vill inte. Man är nöjd med sin egen kultur. Och det spelar ingen roll om ens land är diktatoriskt eller fattigt. Kultur ligger över den dagspolitiska agendan, det är något som utformats under tusentals år.
I dagsläget så har vi en situation där vi åberopar både assimilering, integrering men även uppdelning. Att folk väljer att bo med landsmän är inget konstigt, det skapar trygghet och ger en förutsägbar vardag. Och det gäller både svenskar och de skilda invandrargrupperna som befolkar landet. Folkgrupper bor tillsammans och skapar lokala kulturella små enheter, där de reder sig och försörjer sig själva.
I länder som Israel har det gått så långt att det finns badstränder för olika målgrupper, ortodoxa, sekulära, homosexuella, hundägare osv osv. Då slipper de skilda grupperna störning, och alla kan leva utifrån sina måttstockar.
Svensken borde kräva ett tydligt svar från makthavarna om vilken väg som gäller. Att överheten vill ha ett mångkulturellt samhälle har varit tydligt i många decennier, men de har varit mindre tydliga med hur detta ska gå till i praktiken. Vilken modell ska man välja för att skapa ett fungerande samhälle med trygghet och ordning för våra barn? Är det assimilering, integrering eller uppdelning som gäller? Eller någon slags blandmodell? Finns det ens en plan?
