Vi märker att kronan blir svagare gentemot andra valutor, bostadspriserna sjunker. Riksbankens personal har svårt att komma överens om reporäntan, det magiska instrument som ska skapa ordning i ekonomin. Känner ni elektriciteten i luften, doften av ozon, regnmoln och storm? Något är på väg.
Vi skulle hjälpa fattiga i nöd, men kunde inte riktigt komma överens om hur många, eller ens på vilket sätt. Och plötsligt så kunde man inte längre prata om saken. Det blev så infekterat. Hellre då tystnad än att förlora ansiktet inför allt och alla. Kanske skulle problemet försvinna av sig själv? Och nu när de folkvalda tar bladet från mun, då är det alldeles för sent.
Alla de som vi skulle hjälpa blev plötsligt till ett hot, och vi som inte skulle ställa grupper mot varandra, så många de blev. Hur kunde det bli såhär?
Hela stadsdelar som är beroende av skattebetalarnas surt förvärvade pengar. Vad händer med förorterna när krisen kommer? När skattepengarna och bidragen inte längre räcker till den egna befolkningen, än mindre till nykomlingar och främlingar?
Och alla dyra lån vi tog, för att kunna bo flott och i rätt kvarter, tillsammans med de rätta människorna. Alla miljoner vi är skyldiga banken, med fastigheten som säkerhet, vars värde plötsligt börjar gå ner. Lånet är däremot kvar.
Om vi skulle få spela om partiet, då skulle vi göra allting rätt. Trots att vi i förrgår var så självsäkra, så innerligt troende på att allt vi gjorde var rätt. När vi inte ens fick prata som vi ville, när tidningar och media svek, när politikerna lurade oss med fagert tal, och vi gick på deras lögner ännu en gång.
Tänk om vi fick spela om partiet, fick chansen en gång till; om vi fick jag vrida tillbaks tiden, om dom gav oss en ny giv?
Vi hoppas att det bara är regn som kommer.
