Det verkar som om media och debattörer dömt exministern Littorin på förhand. När Aftonbladet anklagar honom för sexköp hakar de flesta på och ser det som en sanning.
Och det skulle inte vara första gången som media dömer någon, se det berömda fallet med obducenten och allmänläkaren, där kvällspressen piskade upp stämningarna så infernaliskt att det t.o.m påverkade rättegången. Medan de faktiska bevisen var pinsamt tunna, för att inte säga obefintliga.
Brottet som Littorin skulle ha begått är preskriberat, därför har exministern ingen möjlighet till juridisk prövning, och inte heller möjlighet att rentvå sig själv i juridisk mening. Ord står mot ord.
Möjligen har krishanteringen i det moderata kansliet fungerat dåligt, eller kanske inte? Varje kris är unik i sin karaktär, och det är lätt att vara efterklok, med vad som skulle ha gjorts eller inte gjorts.
Att Littorin avgick anses av många vara ett slags erkännande, men vem skulle orka med dels ett kvällstidningsdrev och dels en infekterad vårdnadstvist samtidigt? Det ljumma stödet från kollegorna anses också vara ett slags tyst medgivande.
Nu bedyrar Littorin sin oskuld via advokat, menar att han enbart ägnat sig åt sexchatt. Men då har mediedomstolen redan tuggat färdigt; i allmänhetens ögon har Littorin begått ett brott.
Frågan är hur Aftonbladet fått tag i informationen? Det är tveksamt om det var den f.d prostituerade Anna som kom med uppgifterna. Sökte kvällstidningen upp henne i ett senare skede för att bekräfta det påstådda brottet? Möjligen har man även lämnat över en ansenlig summa pengar för att få Anna att träda fram. Talar hon sanning?
Och om det inte var från Anna, varifrån kommer informationen och anklagelserna? Låt oss konstatera att om man nyttjar uppgifter från en persons dator så är det ett brott, och med all säkerhet inte preskriberat.
Vilka skulle kunna tänkas tjäna på att knäcka arbetsmarknadsministern i ett parti som vann förra valet med just arbetsmarknadsfrågorna?
Det ska bli intressant att se vilken vändning den här historien tar.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Littorin, Littorinaffären, Aftonbladet
