Ända sedan sverigedemokraterna dök upp på scenen så har migrationsdebatten inte handlat så mycket om migration, utan mer om Tintin i Kongo, Chokladbollar, Pippi Långstrumps pappa, kulturell appropriering och liknande. Själva sakfrågan har skymts av allt det där andra.
Har rädslan för att bli kallad rasist bidragit till att Sverige idag tar emot oproportionerligt många flyktingar? Eller i alla fall många fler än våra grannländer och andra jämförbara länder? Är våra politiker rädda för att bli anklagade för rasism om de drar i handbromsen?
Det bisarra i den här tankeleken skulle i så fall bestå i att sd bidragit till att Sverige tar emot fler asylsökande än vad som annars varit fallet.
Flyktingmottagningen har gått upp under de senaste åren, och de etablerade partierna i riksdagen är allt mer flyktingvänliga. Notera att moderaterna inte alltid varit så pigga på öppna gränser som idag. Och Socialdemokraterna tillsammans med LO avskaffade arbetskraftsinvandringen under 1970-talet. Göran Persson kallade arbetskraftsinvandring från EU för social turism. Det hade varit otänkbart idag.
Kanske har ett parti med rötter i nynazism och extremism bidragit till att skrämma upp debattörer och politiker; ingen vill förknippas med sd, och ingen vill låta påskina att man går deras ärenden vare sig direkt eller indirekt.
Media och politiker isolerar sd och häcklar dem. Det här beteendet har snarare bidragit till att skapa ett drivhus för främlingsfientlighet bland väljarna, och raka motsatsen hos etablissemanget, som visar allt större öppenhet för flyktingar.
Polarisering skulle man kunna kalla det; stora grupper i samhället som avlägsnar sig från varandra, går åt motsatt håll. Effekterna av detta ser vi dagens regeringskris. Alla skyller på alla, alla har rätt, och alla har fel.
*
Migrationsverket har en bra sammanställning med fakta över migrationen, både egna grafer och länkar till Eurostat.
