Cypern är EU:s enda ockuperade land, där ön och huvudstaden Nicosia delas av murar och barriärer. 1974 ockuperade Turkiet en tredjedel av den lilla önationen, med förevändningen att de skulle skydda den turkcypriotiska minoriteten. 42 år senare är ockupationsmakten fortfarande kvar.
Under förra veckan träffades Cyperns president och den ockuperade delens talespersoner i Schweiz med syfte att närma sig en lösning och återförening av ön. Tanken är att det ska skapas två län för de bägge folken, grekcyprioter och turkcyprioter, vilka ska ha betydande regional makt, under ett federalt paraply.
Förhandlingarna strandade tyvärr. Och nu skyller alla på alla. För en utomstående känns det som ett meningslöst och utdraget bråk. Men låt mig ta ett litet exempel på hur djupa klyftorna är mellan de bägge parterna.
Republiken Cypern har gått med på att den framtida turkcypriotiska länet ska ha ca 28-29% av landmassan. betänk att turkcyprioterna 1974 blott utgjorde 18% av befolkningen, och de är procentuellt sett inte fler idag.
29% av öns yta till 18% av befolkningen? Och ändå är turkcyprioterna inte nöjda.
Turkcyprioterna kräver också ett roterande presidentämbete. Där minoriteten på 18% av befolkningen vart femte år ska välja en president för hela befolkningen.
Som ni förstår så handlar det här inte om förhandlingar, utan om turkisk mobbing och utpressning av Cypern, ett litet land som ingen bryr sig om.
