Fenomenet Sverige är inte lätt att analysera. Häromdagen berättade statsministern – som tog en paus från sju års utdragen destruktion av landet – att han ämnade avgå. Det var inte många som grät, desto fler som drog en lättnadens suck, och bland socialdemokraterna såg man de utvalda börja mumla och trängas runt grytorna.
Nåja, ett år är en förhållandevis kort tid för att kröna en ny prins eller en prinsessa, det blir svårt för rörelsen att bygga ett tungt namn som kan dra hela lasset inför valrörelsen. Förmodligen blir det ännu en tok vid rodret; vi börjar ju bli vana vid det här laget.
Vad har de arma svenskarna gjort för att förtjäna det här? Vi har dårar precis överallt, som predikar nonsens 24 timmar om dygnet, är det inte vaccinations-psykos så är det klimathysteri, prideparader som numera pågår året runt, eller nyanlända ensamkommande personer med flyktingliknande skäl, som åkt på semester till landet de flydde från, och ännu en gång måste räddas. Inramat av blåljus, bomber, fyrverkerier, skjutningar och sprängningar.
Sverige var en gång i tiden en stolt industrination och ett framgångsland, numera ett sjunkande skepp framfört av dårar och galningar.
Man har satt i system att höja och skapa nya skatter i oändlighet. Och detta kompletteras av ett allt strängare och påträngande regelverk som snart berör livets alla områden. Det finns ingenstans dit statsmakten inte når. Somliga kallar det trygghet, andra kallar det klåfingrighet eller mardrömstillstånd.
Den ena handen tar, och den andra ger. För varje hunsad låglöneslav som betalar skatter och avgifter, så finns det andra som lyfter bidrag, ersättningar och tillägg. En gång i tiden kunde en arbetande familjefar ensam försörja både fru och barn. Idag försörjer han och den frigjorda förvärvsarbetande frun fortfarande en extrafamilj, men de känner dem inte, ty pengarna omfördelas förtjänstfullt av centralbyråkrater och taxeringsintendenter.
Våra folkvalda älskar att sätta kommunen på kartan. Dagens postmodernistiska skrytbyggen överskrider alltför ofta budgeten med miljardbelopp, om det överhuvudtaget byggs något, ty det tar evinnerlig tid att utreda, planera och söka alla tillstånd. Och eftersom vi stänger ner alla våra kraftverk så har vi snart ingen el vare sig till sparkcyklarna, teslorna eller stålverken, massafabrikerna och betongindustrin.
Därutöver är samhället uppdelat av no-go-zoner som sprider sig via slumpmässiga algoritmer värdiga Googles skapare. Den som har otur kan råka befinna sig vid fel plats vid fel tillfälle. Sen har vi den globala pandemin, som nästan tagit lika många liv som flunsan 2016. Fast den här gången är det annorlunda, den här gången har vi mRNA-vaccin som ska ges till jordens alla invånare. De är nya, inte helt långtidstestade, fast med en nödstämpel som ger legitimitet och värdighet. Och den fria rörligheten och gränslösheten har raskt ersatts med kontroller, inresepapper och vaccinpass. Våra 80- och 90-åringar behöver inte dö av snuvan längre!
De statliga mediekanalerna sänder förskoleanpassade nyheter. Programledarna pratar långsamt, tydligt och med enkla ord. De förklarar hur saker och ting ligger till, så ingen behöver känna sig osäker. Man undrar egentligen vilka målgruppen består av, vilka som allvarligt följer rapporteringen och känner sig tillfreds med detta? Eller är det bara något slags surrealistiskt bakgrundsbrus? Kanske blott arbetsmarknadsåtgärder och låtsasjobb för mediefolket i Stockholms innerstad?
Aldrig har det varit skönare att stänga av. Aldrig har tystnaden förefallit så vacker, tydlig och meningsfull.
