Principerna om kommunalt självstyre är gamla, förmodligen äldre än själva staten. Då vårt land under förhistorisk tid var uppdelad i mindre enheter, och de små regionerna hade självstyre. Även under medeltiden skötte landsändar och socknar sig själva, centralmakten kunde inte lägga sig i allt, och hade inte heller intresse av att att göra det. Så länge bönderna betalade sitt tionde och staten fick sin beskärda del av kakan fick regionerna i stort sett klara sig själva.
Det var senare, framförallt på 1600-talat under rikskanslern Axel Oxenstierna som landet började organiseras på allvar, och staten började syna småfolket och dess förehavanden. Med det fanns alltid en oskriven lag om att det som rörde kommunerna sköttes på kommunal nivå, medan större frågor som berörde alla sköttes av staten. Förehavandet kallas också för subsidiaritetsprincipen, och är en grundläggande syn inom EU, även om våra politiker allt oftare bryter mot den. På senare år kan vi notera en ökad klåfingrighet, där centralmakten på många områden vill lägga sig i ärenden som bäst sköts på lokal nivå.
Flyktingkrisen är ett sådant exempel. Kommunerna vet bäst hur många lägenheter som finns tillgängliga, skolornas förmåga att ta in fler elever, samt vård- och omsorgens kapacitet. De ser också på en lokal nivå hur brottslighet och andra samhälleliga trender breder ut sig. Statsmakten har inte lika bra inblick i dylika detaljer, dess tjänstemän läser diverse utredningar och statistik, men de befinner sig inte nere bland folket i en given region, och hör inte medborgarnas stämma lika tydligt.
Rikspolitikerna valde att gå emot kommunerna vad gäller flyktingmottagningen. Trots att kommunerna klagade och berättade att det var fullt, och att det inte gick längre, så fick de ta emot fler asylsökande. Och nu befinner vi oss mitt i en omfattande kris, som lett till att vissa samhällsfunktioner går på knäna. Vård, skola och rättsväsende har stora problem, samt demografiska utmaningar, budgetproblem, och svårigheter inom andra områden som berör samhällets infrastruktur.
Om centralmakten lyssnat på regionerna hade stora delar av den här problematiken kunnat avvärjas. Regional makt är inte att förakta, och en mycket viktig del av det demokratiska systemet.
Kommunalt självstyre är baserat på principen om att de lokala medborgarna vet vad som är bäst för dem själva. Och rikspolitikerna måste börja lyssna på gräsrötterna. Annars får vi snart ett vi-och-dom samhälle, där makten och eliten rör sig allt längre bort från folket – och folket fjärmar sig allt längre bort från eliten i storstäderna. Och detta allvarliga demokratiska problem skulle kunna ha undvikits – både i Sverige och inom EU – om vi redan från början nyttjat de självklara grundprinciperna om kommunalt självstyre.
