Det finns egentligen två grundläggande sätt att stoppa smittspridning i ett samhälle, och det är antingen genom isolering eller skyddsutrustning.
Isolering handlar om att avskilja smittade eller känsliga grupper från resten av samhället, eller att isolera alla medborgare under en rimlig tid. Många länder i Europa valde att stänga ner sina samhällen och sätta folket i karantän.
Den andra varianten handlar om att låta samhället vara öppet, men kräva munskydd, handskar etc när befolkningen rör sig utanför hemmen. Korea använde i större utsträckning den här taktiken, med lyckat resultat både för minskad smittspridning och bibehållen ekonomi.
Vad hände i Sverige då? Vad var den egentliga bakomliggande strategin? Här är min tes:
De svenska politikerna insåg förmodligen tidigt att de inte kunde kräva karantän i de multikulturella enklaverna runt storstäderna. Risken att reglerna skulle ignoreras ansågs stor, vilket i sin tur skulle bidra till irritation hos andra grupper i samhället. Politikerna var också rädda för att det skulle uppstå oroligheter och upplopp ifall dylika undantagslagar infördes. De efterföljande kravallerna i Minnesota och Dijon hade förmodligen inte uppstått utan några månaders samhällelig nedstängning, sämre ekonomi och frustration.
Polisen är redan nu i underläge i utanförskapsområdena, och deras maktlöshet skulle bli ännu mer uppenbar om de inte lyckas upprätthålla karantänen. Att isolera befolkningen var det alltså inte tal om. De stora dödstalen inom äldrevården har givetvis sin upprinnelse i detta beslut, ty om man inte stoppar smittspridningen ute i samhället, så kommer viruset givetvis in i äldreboendena också så småningom.
De svenska politikerna kunde inte heller välja den koreanska modellen med skyddsmasker och handskar, eftersom det inte fanns några beredskapslager. Dessa hade tömts och skrotats några år tidigare. Och det skulle ta alltför lång tid att beställa och producera miljoner masker, handskar och annat. Det fanns ingen planering eller förberedelse inför ett dylikt scenario.
Därför valde man varken karantän eller skyddsutrustning. Ryktet om att masker inte skyddar spreds också bland befolkningen för att bidra med legitimitet till de felaktiga besluten. Samt idéer om gruppimmunitet och annat, som inte heller visat sig fungera. Sverige uppnådde höga dödstal jämfört med liknande länder, men slapp kravaller och oroligheter, än så länge.
