De flesta är medvetna om att demokrati inte är skalbart. Om makt flyttas från kommuner, landsting till huvudstaden, och vidare till EU – då försvinner något på vägen. Avståndet till politikerna ökar, medborgarna känner sig inte delaktiga, beslut tas ovanför deras huvuden.
För att motverka den demokratiska glidningen finns det ett begrepp som kallas subsidiarieprincipen, som går ut på att alla beslut ska tas på rätt nivå; lokala spörsmål på lokal nivå, och stora frågor som berör alla tas på EU-nivå. Tyvärr följer man sällan dessa riktlinjer, och EU angriper både detaljorienterade och övergripande frågor.
För medborgarna skulle det inte innebära någon större skillnad om det satt en kung i Bryssel, som utfärdade dekret och pålagor. Vår egen röst och påverkan uppfattas som minimal. I egentligen mening har vi redan passerat gränsen för vad folkstyret klarar av. Vi har skapat en byråkratisk aristokrati, med starka inslag av lobbyism, svågerpolitik och korporativism. De röstkort vi lägger i urnorna påverkar sällan den politiska kursen, som kommissionen och ovalda byråkrater redan utstakat.
Demokratin behöver en omstart. Våra parlamentariska system är i skriande behov av genomgång och städning. Och jag menar att förfallet är naturligt, alla system urartar till slut, det finns måhända en inbyggd tröghet som bidrar till att upprätthållandet av ordningen på sikt blir viktigare än själva syftet med verksamheten.
Det perfekta exemplet på detta är förmodligen den bysantiska kejsaren, som näst intill var en fånge i sitt enorma palats, styrd av ceremonier, ritualer och museal verksamhet. De som höll i den dagliga ordningen var hoveunucker och andra ceremonimästare, vars makt svällt och blivit institutionaliserat.
Vi är tillika fångar i ett system, och systemet lever sitt eget liv. Det är på många sätt en parasitär verksamhet, ty många får sitt lönekuvert från EU-byråkratin, eller från underlydande beroende organisationer. Därför ligger det i byråkraternas intressen att systemet fortskrider och helst utökas ännu mer. Vi matas ofta med diverse nyheter om hur viktigt EU-arbetet är, hur avgörande alla dessa förhandlingar är, hur politikerna offrar sig för det allmännas bästa.
Den upplyste medborgaren vet emellertid att nästan alla livsviktiga svåra förhandlingar är resultatet av tidigare misslyckade förhandlingar, pålagor och regelringar. Och ju fler misstag och klavertramp, desto fler människor sätts i arbete för att reda ut föregångarnas misstag. Det är en evighetsmaskin. Införandet av den gemensamma valutan, de efterföljande kriserna och räddningsaktionerna är ett exempel på dylikt fåfängt evighetsarbete.
Ur den här synvinkeln framstår EU-byråkratin som en mardröm. Det ursprungliga syftet var att säkra frihandeln, fri rörlighet av människor kapital, varor och tjänster. Och därigenom skapa en fredlig grogrund för Europa. Det är ett behjärtansvärt syfte, absolut. Men vi behöver inte luntor av styr- och reglerdokument, standardiseringar och överenskommelser.
Frihandel handlar ju om att handla fritt utan alla de där avtalen. Att sälja saker på en fri marknad, utan att först komma överens om vad som får säljas, hur det ska regleras och standardiserad. Frihandel handlar om att bara köra på, och låta marknaden sakta välja vilka standarder och varianter som blir framgångsrika, utan att komma överens om allt i förväg.
Det är inte så det fungerar i verkligheten, brukar vara den främsta invändningen. Nej, det är mycket som inte fungerar i verkligheten. Framförallt inte när politiker och byråkrater satt klorna i det, då kan till och med självklara saker bli högst komplicerade och problematiska.
Dessvärre tror jag vi försatt oss i en farlig situation. Och den demokratiska glidningen kan fortsätta, och gå över i något ännu värre än vad vi har idag. För att demokratin ska ha en chans att överleva så måste den bli mindre. Ge tillbaka makten till kommuner och regioner, låt dem besluta om saker som berör dem. Detta skapar närvaro, och kommer på sikt att skapa mer jordnära och medvetna politiker, ty de måste hålla sig väl med gräsrötterna som står utanför deras dörr och bankar.
Avstånd, anonymitet, fackspråk och överkomplicering är demokratins fiender. Vi måste begränsa politikerna med en stark grundlag, de kan inte göra vad som helst bara de har en politisk majoritet. Majoriteten kan inte besluta om att stjäla minoritetens pengar – det är inte demokrati – även om det förefaller så. Demokratin måste verka inom rättvisans ramar. Vi kan aldrig upphäva självklara rättigheter, tvinga medborgare till en specifik kultur, religion eller åskådning, samt använda skattebetalarnas pengar till visionära experiment eller rent slöseri.
Så självklart det låter. Men vår värld ser annorlunda ut. Det är inte fel på själva demokratin, men som på många andra håll i samhället, även här behöver det städas.
