Femte natten av våldsamma upplopp, ungdomar som vandaliserar sin egen stadsdel, bränner sina egna bilar, och fördärvar sin egen framtid. Det låter helt galet, men det är precis vad som händer runt om i Stockholms förorter idag. Vreden är både blind, döv och irrationell. Och nu brinner även polisstationerna.
Och det händer i det lyckliga landet, folkhemmet, välfärdsstaten, industrinationen, i den lilla välordnade delen av världen. Landet där vi delar på allt till och med vår lön, där hälften går till det offentliga. Där aggressioner undertrycks och undviks in i det längsta, där möten, förhandlingar och samförstånd utvecklats till en konstart, till den milda grad att engelska språket anammat låneordet ”ombudsman”.
Den här typen av vandalism har aldrig förekommit i Sverige under modern tid. Och jag är ganska säker på att många gärna vill tysta ner Husbykravallerna och glömma dem så snabbt som möjligt. Men det borde bli en tankeställare, som skotten i Ådalen, Palmemordet eller Tsunamikatastrofen. Tre helt olika händelser som påverkat landet, dess makthavare och möjligen även vår färdriktning.
Många kommer att vilja dra politiska poänger av händelserna, både de som vill öka antalet poliser och de som vill minska dem. Både de som vill integrera och de som vill utvisa. De som vill se en kollektivistisk samhällsordning och de som vill lyfta fram individen.
Företag som bygger stängsel, murar, säkerhetsdörrar och larmsystem kommer att vädra morgonluft, så även försäkringsbolag, vaktbolag, vapenaffärer och sist men inte minst flyttfirmorna.
Sveriges anseende i världen har fått sig en repa i lacken. Landet Lagom luktar brandrök.
