Parfymen Chanel No. 5 skapades 1921 av den rysk-franske kemisten och parfymskaparen Ernest Baux för Gabrielle Bonheur ”Coco” Chanel. Det blev den första doften i hennes parfymserie; den räknas än idag till klassikerna och finns att köpa i alla parfymaffärer av rang jorden runt.
Doften är hyllad av konnässörer och beskrivs ofta som blommig aldehyd-parfym för kvinnor. Chanel sökte en ny doft som särskilde sig från den tidens antingen anständiga småblommighet eller utmanande jasmin- och muskblandningar. Hon ville skapa något nytt för den tidens moderna kvinnor.
Hur står sig då doften idag? Ska man vara lite elak så påminner den om syntetisk jasmin, med få intressanta mellan- eller bastoner; slutligen domnar den av och andas svagt parfymerad tvål. Givetvis beror det på vem som bär parfymen, och vilket humör man är på. Och nu är vi som sagt lite elaka.
Kanske beskriver doften och Chanels gärning modernismens insteg i världen? Hon är tillika känd för sina dräkter och jacketter, som få kvinnor, däribland Jackie Onassis kunde bära med stil. Inspirationen kan eventuellt spåras tillbaka till kvinnliga uniformer. Numera är doften och jackan istället ofta en symbol för dyr och tantig elegans.
Chanel skapade sina dofter och plagg i en tid när kvinnor ville frigöra sig från äldre tiders konventioner. Hela världen ville bryta sig loss. Vi fick under samma era abstrakt konst, atonal musik, orimmade dikter, ett nytt världskrig, och till detta kemiska parfymer samt praktiska tjänstedräkter.
Kanske spelar Chanels arv mindre roll i en samtid när både kvinnor och män vill hitta tillbaka till sig själva? Hur är det egentligen att vara människa i den postmoderna världen? Kanske är kemi, aldehyder och uniformsmode mest ett utslag för det tidiga 1900-talets framåtanda och utvecklingskurva? När vi idag söker efter mer naturnära ämnen, dofter och kläder som inte nödvändigtvis inspireras av militarism och progressivism. Något nytt står vid dörren, timglaset behöver vändas.
