Den svenska modellen – där i princip alla åtnjuter diverse olika bidrag från barnsben till pensionen – dras med en del elakartade brister. När alla har rätt till en peng så förvandlas bidragsmaskineriet till en byråkratisk dinosaurie. Det handlar inte längre om empati för de utsatta, att hjälpa de svaga – nej, det handlar om att hävda sin rätt till den gigantiska penningspåsen – skatteåterbäring helt enkelt.
Kanske är det denna typ utav mekanismer som klickar när folk som verkligen behöver hjälp inte får någon. När Försäkringskassan undrar varför en cancersjuk man inte kan LIGGA och jobba…
Så sorgligt.
Det var ju för att hjälpa de svaga vi byggde hela det gigantiska maskineriet.
Varför betalar vi egentligen världens högsta skatt? Där snart hälften av pengarna går till bidrag, socialt skydd etc. För att Medeljanne ska kunna vabba och handla POP-kläder för barnbidragspengarna? För att kunna stämpla några månader extra, och vila ut sig ordentligt innan han tar det där jobbet som han borde ha tagit för länge sedan?
Rättvisan är blind sägs det – och dövstum, samt utan känsel bör tilläggas.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, bidrag, Försäkringskassan, sjukdom, ersättning, välfärdsstaten
