När vi idag definierar politik så handlar det om att stifta lagar, skapa nya regleringar och påbud, gärna lite irriterande saker som sakta försämrar för medborgarna, ökad byråkrati, högre skatter och gärna övervakning, sånt gillar politikerna.
Sällan nämns dessa impopulära saker under valrörelsen, utan de införs hastigt, och presenteras som något viktigt och nödvändigt, eller för att försvara barn och andra utsatta grupper. Dessa grupper som man inte alls bryr sig om när det gäller oroligheter på gator och torg, vilket också är ett resultat av politiska beslut.
Politik handlar alltså om att stöpa om samhället i en viss riktning. De som vill stoppa eller vrida tillbaka dessa tendenser kallas ofta för konservativa eller reaktionärer. Emedan förändringarna inte alls är nödvändiga eller ett resultat av högre insikter. Som vi redan nämnt är den här rörelsen ofta lite patetisk, ogenomtänkt och gynnar nästan alltid våra politiker och deras privilegier samt plånböcker. Notera att fenomenet går bortom vad vi vanligtvis kallar vänster eller höger.
Det har inte alltid varit såhär, politik har historiskt sett ofta handlat om stora saker, relationer mellan länder, diplomati, handelsrutter, tullar samt skatter. Regional lagstiftning och byråkrati har inte varit lika intressant för makthavarna, så länge allmogen sköter sig så finns det ingen anledning att övervaka eller prägla deras liv med meningslösa regler. Visserligen har det funnit rigorösa regler kring skatter och hur man får driva näringsverksamhet, men dessa utmynnade nästan alltid i själva övervakningen av transaktionerna, att folk betalar sin skatt, att de inte säljer sina grödor vid sidan av marknaden och marknadsdagarna, så att skattmästaren kan komma åt de surt förvärvade slantarna.
Annars lämnades folk mestadels ifred. Särskilt de som bodde i utkanten av städer och byar, de som redde sig själva och tog vara på åkrar, sjöar och skogar.
Förutom krig och fred kunde politiken handla om storslagen infrastruktur, om att koppla ihop landet med kanaler, räls, broar, vägar, hamnar eller telegrafer. Allt detta gynnade ju dessutom medborgarna indirekt, när transporterna ökade så ökade även utbudet av varor och tjänster, vilket skapade allmän rikedom. Sverige upplevde en stark ekonomisk liberalisering mellan 1870-1970, under den s.k laissez-faire-perioden, och den samhälleliga utvecklingen gick på högvarv.
Dessa två olika politiska inriktningar skiljer sig markant. De som vill lägga sig i alla detaljer stora som små, och tar den demokratiska beslutsprocessen som en förevändning att påverka våra liv. Och den slags politik som mest koncentrerar sig på helheten, de stora dragen, men lämnar den lille mannen mestadels i fred. Riksdagen sammanträdde några få gånger om året, riksdagsmännen hade andra jobb, beslut togs bara när det verkligen behövdes.
Synen på politik har förändrats radikalt, många av dagens politiker är tillika progressiva aktivister, och många vill förändra samhället i grunden. Samtidigt som dessa aktivister är djupt korrupta och ofta lockas med gåvor från näringslivet och inflytelserika organisationer. Dessa gåvor kommer ofta efterhand, gärna i form av överdrivet välbetalda konsultuppdrag, föreläsningsserier eller annat.
Aktivismen är måhända mest en förevändning, en slags maskering, då politikernas avsikter är väldigt låga och går mest ut på att berika sig själva och sin grupp. Och en enkel tjänsteman som lockas med miljonbelopp, fester eller nöjen kan ofta inte säga nej. Vi kan också tänka oss att omutliga personer utsätts för väldigt hårda övertalningskampanjer, både av intressenterna men även av sina egna mutade vänner. Och om ord inte räcker så kanske slutligen hot får dem att ge med sig? Vi människor är på så sätt enkla varelser, och vi vill framförallt bidra till vår egna framgång, trots ideal och högtravande ord. Mutor, korruption och svågerpolitik är varken nytt eller progressivt, det är äldre än Babylons murar.
Det demokratiska systemet döljer dessa korrupta aktiviteter relativt väl, och de som dessutom kontrollerar medierna kan komma undan med nästan vad som helst. När internet blev var mans egendom så försköts emellertid maktordningen, och medborgarna började förstå mer och mer om vad som skedde i korridorerna. Och vi anar en desperation; under senare tid har politikerna blivit allt mer uppjagade och deras politiska projekt drar åt det absurda hållet.
Våra Europeiska regeringar pumpar in miljarder euro i ett krigsprojekt i Ukraina som är dömt att misslyckas. Istället för att på ett tidigt stadium söka ett fredsavtal, vilket flera gånger legat på bordet, men närmast saboterats av våra politiker. Ryssen är ond, säger de, men det spelar ingen roll i politikens värld, de folkvaldas uppgift är att skapa fred och stabilitet, inte berätta sagor om de onda och goda. Vi ser att vapenföretagen går bra på börsen, och när stater köper vapen så används skattebetalarnas pengar, och man ser tydligt vilka som är förlorarna i det här spelet. Men istället för att erkänna sig lurade så ställer sig mången skattebetalare i den krigshetsande kören och skriker ännu högre.
Andra skumma projekt handlar om massövervakning på nätet och i vardagen, där stora teknikföretag smörjer våra folkvalda och övertalar dem att införa digitala valutor, avlyssning, bakdörrar på våra datorer och telefoner, samt övervakningskameror och övervuxna serverhallar överallt. Den här vurmen för övervakning kommer förstås att berika våra folkvalda, precis som det hopplösa kriget i öst.
Allt detta medan vår infrastruktur förfaller; kraftverken blir äldre, få nya byggs, sällan ser vi nya motorvägsprojekt, till och med höghastighetstågen har lagts på is, istället blir det cykelleder och trängselskatter. Det offentliga rummet är belastat, samhället splittras i en evigt åsiktskrig, medan kejsarinnan i Bryssel spelar på sin lyra och ser allt brinna.
Kritiker avfärdas ofta som konspiratörer eller rättshaverister, vilket upplevs som särskilt skamfullt, trots att begreppen konspiratör eller rättshaverist inte är logiska argument, utan mest magiska ord.
