Västvärlden med USA i spetsen har under senare år trasslat in sig i allt märkligare situationer, inte bara utdragna och ofta meningslösa krig, utan även enorma skulder och potentiella ekonomiska kriser. Vad är det då som lett till den här prekära situationen? Jag skulle vilja peka på två stora misstag, som sticker ut i den stora högen av ackumulerade felsteg.
1) Givetvis kan man argumentera för att västvärlden borde ha hållit sig utanför det rysk-ukrainska-kriget som i mångt och mycket är en intern dispyt, som kanske inte en hade behövt bli ett krig. Frånsett detta uppenbara faktum, så var sanktionerna mot Ryssland och andra BRICS:s länder det stora misstaget. De slog tillbaka hårt, eftersom man inte längre har det ekonomiska övertaget. Sanktioner fungerar bäst om man själv har en ekonomisk dominans och de sanktionerade länderna är starkt beroende av importprodukter och handel utifrån. Om de är delvis självförsörjande eller har ekonomiska partners som inte bryr sig om nämnda sanktioner, då fungerar inte taktiken. Istället kan sanktionerna slå tillbaka, och ditt eget land utsätts för högre priset och tullar.
2) Nedstängningarna under Covid passiviserade visserligen folket, och våra ledare fick ett gyllene tillfälle att visa vem som verkligen bestämmer, men det ledde till att många började jobba hemifrån, och trenden fortsatte även efter Covid. Ökat hemarbete innebar att många kontorslokaler blev tomma och därefter outhyrda. Eftersom kontorshyror är en stor utgift för många företag så tog de chansen att spara, genom att göra sig av med outnyttjad yta. Enda anledningen till att kontorshyrorna inte går ner i pris är att de har institutionella ägare, pensionsfonder osv, och de berörs inte så mycket av hyresintäkterna kortsiktigt, då köpet framförallt är en långsiktig investering.
Därutöver, tomma lokaler leder förr eller senare till att bostadsbubblan börjar skälva, och många förmögna personer har investerat enorma belopp i fastigheter, vilket skulle gör dem väldigt nervösa, och vilja investera i annat. Nåväl, vi är inte där riktigt än.
Ökande kvadratmeterpriser är också ett sätt för politikerna att maskera dåliga tider, och man uppmuntrar gärna bolån och skuldsättning. BNP går upp när fastighetspriserna stiger, utan att vi egentligen uppfunnit eller producerat något nytt. Så, även om många känner sig rikare när fastighetsvärdet går upp så kan vinsten sällan realiseras, eftersom man måste ha någonstans att bo. BNP är därför ett vanskligt sätt att mäta tillväxt. Kanske är det i förlängningen ett mått på ökad skuldsättning?
De stigande fastighetspriserna under 2000-talet kanske den bästa indikatorn på ett stagnerade samhälle, där många ungdomar blir utlåsta från bostadsmarknaden, eftersom de inte längre har råd med varken insats eller lån. Det påverkar samhället i stort, där urbant liv blir allt svårare, där trångboddhet, lägre standard eller flytt ut på landsbygden blir alternativen.
Följaktligen framstår sjunkande bostadspriser som lockande för dem som står utanför, medan stigande priser är attraktivt för dem som redan ingår i systemet. Och kanske kan de tomma kontorslokalerna som lämnats kvar i spåren av Covid vara det som krossar drömmen om ständigt stigande priser?
Vi lever på gamla minnen, och våra vackra Europeiska städer tenderar att bli friluftsmuseer för amerikaner och asiater på semester. Innovation och nytänk sker numera utanför Europa, vi har blivit efterföljarna och kopisterna, medan vi lurar oss själva att allt fungerar och vi är på väg åt rätt håll.
Samtidigt har Europa ett väldigt starkt humankapital, innovativa traditioner och god infrastruktur – världen ligger framför oss – men vi har så oerhört svårt att komma loss, och börja utmana den nya ekonomiska ordningen. Utöver den dagliga byråkratin och ivern att reglera medborgarnas liv så har våra ledare inga visioner eller mål.
