Jag känner att inga politiker representerar mina åsikter i riksdagen. Och mina idéer om hur landet ska styras är inte särskilt märkliga. Jag skulle nöja mig med gammelmoderaterna, och deras idéer om lägre skatter och mer makt åt individen. Men några sådana partier finns inte idag.
Och i USA är det ännu värre, de två kandidaterna är ganska extrema i sin framtoning. Clinton är känd för nepotism, korruption och svågerkapitalism. Inte ens partivännerna verkar gilla henne, och det blev nästan uppror när opponenten Bernie Sanders fick ge vika. Och väljarna avskyr Donald Trump för att han är grov i munnen, i övrigt lär han vara en skicklig affärsman.
Kandidaternas politiska åsikter hamnar i skuggan av det allmänna spektaklet, men Clinton kanske bäst kan beskrivas som socialliberal, och Trump som socialkonservativ.
Många amerikaner vet fortfarande inte vem de ska rösta på, och medborgarnas idéer om hur samhället ska organiseras sammanfaller inte nödvändigtvis med de bägge kandidaternas. Och i det här valet är det extra tydligt.
Det vanliga svaret man får i en demokrati – när inga kandidater passar – är att starta ett eget parti, gör din röst hörd! I en demokrati kan alla engagera sig politiskt och påverka.
I en demokrati kan alla engagera sig politiskt och påverka.
Detta är emellertid mer eller mindre omöjligt. I USA har ingen lyckat bryta tvåpartisystemet, även om libertarianen Gary Johnson lär få några extra röster i år. Men det räcker inte till en förändring. Och i Sverige har vi 4%-spärren till riksdagen, det blir ett stort projekt att ta sig in, som tar flera decennier av hårt arbete och opinionsbildande i anspråk.
Vårt moderna demokratiska system har egentligen samma ursprung som aristokratin, där ett antal rika eller inflytelserika människor avhandlade statens göromål. Skillnaden är att i en demokrati är representanterna delvis valda av folket.
Själva valet är emellertid ganska problematiskt. Ofta är det partierna som nominerar vilka som ska delta, i vissa länder förekommer primärval. Men det är en lång och segdragen historia som bara de mest insatta följer. På valdagen har vi oftast ett begränsat namn på listorna att välja ifrån. Och ibland upplever vi att kandidaterna är lika dåliga.
Skillnaden mot aristokrati är alltså urvalsprocessen, själva arbetet med votering i kammaren är ungefär samma. Monarki kan ses som en variant av aristokrati, där blott ett fåtal har rätt att lägga sin röst, kungen och hans närmaste, möjligen ett råd som hjälper honom. Envälde är ytterligare en variant där antalet personer i kammaren minimerats ytterligare. All makt utgår från en person.
Alla de här systemen liknar i övrigt varandra, ett antal personer träffas, och kommer på olika sätt överens om en rad frågor. Därefter implementeras lagar och regleringar av en tredje part, myndigheter och verk.
Aristokrati är nog den äldsta och mest beprövade formen, de flesta länder hade ett sådant system innan demokratin infördes. Och även om kungen i praktiken hade mer makt än aristokraterna så var han tvungen att lyssna på dem. Jämför med rådet i Republiken Venedig, eller överhuset i Storbritannien eller Sveriges ståndsriksdag.
Skulle kanske en modern aristokrati vara bättre än dagens demokratiska system, som mest bygger på interna uppgörelser och röstfiske?
I mina ögon är aristokrati och demokrati väldigt lika. Det är blott urvalsprocessen som skiljer. I en aristokrati skulle vi fortfarande ha kvar nepotism, korruption, svågerkapitalism etc – och problemet med medborgare som inte känner sig representerade skulle också kvarstå. Möjligen skulle de här problemen förvärras ytterligare.
Monarki då? En klok kung som tar långsiktiga beslut, ty han vill ju inte efterlämna ett utarmat kungadöme till sina barn. Det borde ligga i hans intresse att utverka stabilitet och långsiktighet, något vi idag saknar i politiken.
Tyvärr finns det alltför många historiska exempel på kungar och furstar som tagit kortsiktiga och dåliga beslut. Och om kungen gör sig ovän med folket återstår uppror eller i värsta fall revolution, vilket vi också har exempel på.
Alla våra beprövade statsskick dras med liknande problem, bristande representation, inkompetens, nepotism, korruption etc.
Det finns egentligen bara ett sätt att styra samhället i en bättre riktning, och det är genom att minska statens makt till ett minimum. Och låta civilsamhället sköta sig självt i allt större utsträckning.
Då spelar det egentligen ingen roll om vi har demokrati, aristokrati eller kungadöme – ty makthavarna har väldigt lite att säga till om.
Bild: Ostrakon, krukskärva med inskription som användes vid omröstningar i Athen, ca 400 f.Kr.