Min undersökning är inte vetenskapligt underbyggd, den handlar snarare om att sträcka upp fingret i luften och se vart vinden blåser. Jag tycker mig ana att allt fler ”lagomradikala” lämnar vänsterpartiet i förmån för bl.a miljöpartiet.
De lagomradikala är helt vanlig medelklass, men vill inte förknippas med medelklassens attribut. De klär sig som de gjorde när de var tonåringar, jobbar inom media, kultur etc och gör anspråk på att vara samhällskritiska. De ogillar kapitalismen och konsumtionssamhället, men placerar gärna gärna barnen i friskolor, drömmer om att ombilda hyresrätten till bostadsrätt, åker på semester till Toscana, och drar av resan på skatten via firman.
Lars Ohlys ideologiska kräftgång har skrämt dem en smula, ty de lagomradikala är inga kommunister, det har de förmodligen aldrig varit. De vill leva sina lugna lagomradikala liv och ibland fnysa lite upproriskt åt USA, Bush och kulturimperialismen. Varken mer eller mindre.
De logomradikala ligger ideologiskt närmare folkpartiet än socialdemokraterna, men skulle ALDRIG erkänna samröre med så trista partier. Politik är för dem lika delar attityd som känsla. Ofta röstar de tvärtemot sina egna privata mål och ambitioner, t.ex så väljer de med en överraskande självklarhet privata alternativ inom vård, barnomsorg, skola etc, men tycker att alla andra kan nöja sig med kommunala dito. Hur får de sin världsbild att gå ihop? Den går inte ihop. Det vet de själva. Denna dagisgeneration lärde sig tidigt solidaritet, att ALLA får gunga om de väntar på sin tur, men den som springar snabbast får gunga FÖRST.
För vänsterpartiet är flykten en stor förlust, eftersom en stor del av anhängarna består av lagomradikaler. Om vänsterpartiet hamnar under 4% spärren i höstens val innebär det ett stort bakslag för hela vänsterrörelsen, sveriges politiska karta behöver ritas om. Och det vore mer än lagom radikalt.
Andra bloggar om: politik, samhälle, vänstern, vänsterpartiet, socialdemokraterna, val2006, Ohly, miljöpartiet intressant
