En lista över västvärldens misstag borde kanske börja med slaveriet anser många, men det är förstås felaktigt, ty det var länderna i väst med England i spetsen som avskaffade det, även om det levde kvar än i våra dagar i delar av Asien och Afrika.
Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki och terrorbombningen av Dresden och andra tyska städer borde också räknas dit. Man lät tyska och japanska civila brännas till döds i flammorna, istället för att bomba järnvägsspåren som fraktade judar till diverse läger. Det säger något om de allierades prioriteringar. Även om många menar att bomberna var nödvändiga för att få slut på kriget, så skulle de definitivt betraktats som grova krigsbrott idag.
Men jag vill börja min uppräkning efter andra världskriget, då vi under 1950-talet fortfarande hade en västlig liberal demokratisk ordning, som återupprättades efter krigets fasor, och den växande medelklassen såg denna ordning som något gott och alltmer självklart.
Vietnamkriget kom snart att solka den här känslan, vi fick en hel generation som alienerade sig från det västliga projektet. Det var det första misstaget, och det första av många s.k meningslösa krig som USA och västmakterna startade i fjärran land, ofta med stor blodsspillan och magert slutresultat, med förluster och tillbakadraganden. Som om det politiska syftet med kriget inte var det väsentliga, utan kriget i sig självt, och möjligheten att tjäna pangar för vapenindustrin, oavsett konfliktens utgång. Krigen i Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien kan också räknas dit. Vi fick också lära oss att det inte fanns någon demokratisk väg ur konflikterna. Obama fortsatte krigen som Bush startade, som om ingenting hade hänt, trots allt fagert tal om förändring.
Undantagslagarna efter 9-11-attentaten var nästa misstag. USA Patriot Act gav politiker och myndigheter enorma möjligheter att lägga sig i medborgarnas liv och leverne, utan misstanke om brott, och detta gäller även utanför USA:s jurisdiktion och gränser. Det kan handla om avlyssning av telefoni, e-mail och internet, samt monitorering av banktransaktioner och privatekonomi. Övervakningssamhället föddes, och kompletterade det redan befintliga högskattesamhället och ”nannystate”. Där staten ansåg sig ha rätten att beskatta medborgarna in absurdum och samtidigt diktera deras vardagsliv, och styra beteenden medelst social ingenjörskonst. Vi har höga bensinskatter i syfte att minska bilismen och samma sak vad gäller alkohol, tobak etc. Man kan då fråga sig vad höga skatter på arbete ska leda till?
Den Europeiska unionen var också ett misstag. Genom att skapa EU-parlamentet kunde makt lyftas från nationerna och dess medborgare till byråkrater i Bryssel. Den moderna överstatligheten föddes, och numera stiftas en majoritet av EU-ländernas lagar inte på hemmaplan, utan i Bryssel. Och även om man ibland ställer till med folkliga omröstningar så drar sig inte ledarskiktet från att ordna ytterligare en omröstning, ifall den förra gick fel. Lägg därtill en valuta som byggts på alltför lös grund, samt en elit som till varje pris fortfarande vill utvidga projektet med länder som Ukraina etc. Som om EU:s ekonomi inte redan var dålig; hur ska vi hjälpa dylika korrupta och fattiga länder?
Massmigrationen, som piskades på av etablissemanget i termer av öppna gränser och humanism, blev ännu ett snedsteg. Det är få som har något emot organisk invandring av folk som flyttar pga arbete, karriär och giftermål etc. Det är något helt annat jämfört med de enorma folkförflyttningar som sker idag, och som ofta betalas med skattemedel. Att migranterna har en helt annan kultur än värdlandet spär också på konflikter och problem, och agerar som en chockvåg på samhällets mjuka sammanhållande kitt såsom tillit, säkerhet och öppenhet. Våra högerpolitiker gillar migration för att ekonomin får ett tillskott av billig arbetskraft, och vänstern gillar migration för att de skapar en ny underklass och ger dem nya väljare. Här är vänstern och högern ofta överens fast av skilda skäl, ofta helt utan folklig förankring.
Covid-19, som skulle kunna ha passerat som en allvarlig men överkomlig influensa, blev nästa stora försummelse, då västmakterna införde pandemirestriktioner i stora delar av världen, med utegångsförbud, anmälningsplikt, kontroller och vaccination för att kunna leva ett normalt liv. Nu började folk att vakna. Allt fler insåg att de inte längre var medborgare utan undersåtar. Vissa nyheter om vaccinet och sjukdomen censurerades i sociala och traditionella medier. De som ifrågasatte myndigheternas hantering blev utfrysta, och det gällde även legitimerade läkare med mångårig erfarenhet. Vi såg också att folkgrupper och raser behandlades olika; när svarta protesterade i USA så krävdes plötsligt inte masker, utegångsförbud och restriktioner, det var fritt fram. Covid-19 lämnade en väldigt bitter eftersmak, och vi vet fortfarande inte vad som hotade vår hälsa mest, sjukdomen eller vaccinet?
Sista misstaget var kriget i Ukraina och sanktionerna mot Ryssland. Det som ursprungligen var en legitim gränstvist mellan två gamla Sovjetrepubliker utvecklades till en global konflikt. Många västländer skickade vapen och bistånd till Ukraina, för att underhålla ett krig som de i förlängningen inte kunde vinna. Och vi kan i vanlig ordning fråga oss om kriget egentligen ska vinnas eller ej enligt USA:s krigslogik? När tillräckligt många bomber fällts lämnar man kanske landet i sticket ännu en gång? Problemet är också att västvärlden inte fått med sig några av de folkrikaste nationerna på det nya krigsäventyret. Kina och Indien ställer sig antingen på Rysslands sida eller förhåller sig neutrala. Saudiarabien närmar sig också Kreml, trots att de länge varit en allierad till Washington. Och Europas befolkning befinner sig snart i en energikris, som är en direkt konsekvens av sanktionerna mot Ryssland och sabotaget av gasledningen Nord stream. Många länder funderar också på att överge dollarn som världsvaluta, som används för att köpa olja och gas, i förmån för andra lokala valutor.
Västvärldens senaste upptåg kan möjligen bli deras sista, åtminstone som en enad supermakt. Rysshatet är osmakligt, då vi vet att ukrainarna bombat Donetsk i åtta år utan att medierna brytt sig ett skvatt om saken. Fortfarande sprids myten om att kriget var helt oprovocerat. Och folk är helt ignoranta om vad som händer i öst, men de halar gärna fram den ukrainska flaggan på kommando, för att visa delaktighet och framförallt lydnad inför de styrande klasserna.
Våra västerländska liberala demokratier förtjänar inte längre sitt namn. Visst kan även fredliga nationer ibland kräva undantag och bända lagar, men det har gått för långt, och vi har inte sett någon återgång till det normala. Kränkningarna av de medborgerliga rättigheterna följs inte av utredningar samt normalisering, utan av ständigt nya kränkningar, som min uppräkning ovan visar. Och då har jag av utrymmesskäl inte tagit med klimathysterin och den samhällskritiska energiavvecklingen i dess spår, eller kulturkriget som pågår, och inte heller det demokratiska underskottet i USA, där vi fortfarande inte är 100% säkra på huruvida det förekom fusk i det förra presidentvalet eller ej, vilket vore avgörande för den politiska utveckling vi har idag.
Det kommer paradoxalt nog att vara länder som Ungern, Japan, Israel m.fl som eventuellt kommer att rädda idén om den liberala demokratin. De har starka politiska strukturer och låter sig inte lika lätt influeras av utomstående krafter, och de har en agenda som i större utsträckning syftar till att utveckla den egna nationen och dess medborgare, än att delta i ännu ett förödande globalt krig eller upptåg. Liberalismen (som vi känner den idag) sjunger på sin svanesång, och vi kanske inte ens kallar den vid dess rätta namn, ty det vi har idag handlar snarare om en slags global dold aristokrati, där mäktiga företag och dess oligarker gör upp med politiker och myndigheter om dagordningen. Visst, låt oss inte vara naiva, det har säkert funnits inslag av dylikt även tidigare. Men aktörerna har blivit djärvare, fräckare, och tagit alltför mycket plats. Och som vanligt så är det egentligen inte systemets fel, ty det har i historien förekommit goda kungar såväl som mordiska folkvalda; det handlar som vanligt om kulturen och individerna.
