I den svenska självbilden ingår ett stort mått av frikostighet, medkänsla och internationell solidaritet. I världssamfundet vill Sverige verka som en neutral demokratisk kraft, och vad gäller flyktingpolitiken är svenskarna mycket mer generösa än sina grannar eller andra jämförbara länder.
Var kommer idéerna ifrån egentligen? Kanske är det arvet från personer som Dag Hammarsköld, Raoul Wallenberg och Olof Palme? Eller tunga skuldkänslor från forna tiders skallmätningar och tvångssteriliseringar? Eller är den internationella solidariteten bara ett varumärke som råkade vara ledigt?
Men vad tycker svenskarna egentligen? Ibland kan det vara betydande skillnad på vad man säger och vad man gör. Det räcker inte att lova flyktingarna guld och gröna skogar, man måste infria sina löften även i de dagliga gärningarna.
Invånarna i exempelvis Stockholm betalar gärna mångmiljonbelopp för bostäder i särskilda områden, långt borta från förortsghettona, långt borta från alla problem med integration, motsättningar och kriminalitet. De röstar med fötterna. De vill inte bo nära invandrarna. Hur ska man tolka detta?
Och vad gäller de fina framgångsrika företagen så slås vi av hur lite bruten svenska det talas. Man anställer ibland andra och tredje generationens invandrare, folk som slipat ner sina gamla vanor, och låtit sig assimileras. Men riktiga invandrare lyser ofta med sin frånvaro.
Vi noterar också att det uppstår lokala protester när det ska byggas flyktingförläggningar. Vi märker att svenskarna inte vill ha mörkhyade tiggare på sina gator, till den milda grad att det diskuterats om det går att förbjuda tiggeri. Konstigt att inte samma debatt uppstod för några år sedan, när det mest var svenska pundare som tiggde i tunnelbanan och på gatorna?
Vad säger Svensson om dottern kommer hem med en Muhammed som pojkvän? Eller om ett gäng zigenarungar börjar på dagiset? Eller om en afrikansk familj plötsligt flyttar in i villan bredvid? Vad skulle du säga om din nya chef var från Kazakstan?
Invandrarna är bra att ha på lite avstånd, som städare, taxiförare, billiga hantverkare och pizzabagare; ett pittoreskt inslag i en annars svensk vardag. När de blir för många, när de syns för mycket, när de tar för mycket plats – då blir det jobbigt.
Nästan än miljon svenskar röstade på Sverigedemokraterna i valet 2014. Det är ett parti som vill minska invandringen drastiskt, det är också ett parti som har rötter i 80-talets nynazistiska vitmakt-rörelse. En äcklig brun sörja som ingen vill ta i, inte ens SD själva.
Vad tycker svenskarna egentligen? Och ännu viktigare, vad vill de?
Elefanten i rummet är inte är det nya hemska missnöjespartiet, den havererade flyktingpolitiken eller våra baksluga politiker. Nej. Det handlar om den svenska ärligheten. Samvetet. Om att låtsas det ena, men leva det andra.
