Vi upplever lugnet efter stormen nu. Många slår sig för bröstet, vi hör följande meningar repeteras: – ingen kan knäcka oss, vi står enade, polisen gjorde ett enastående bra jobb, medierna rapporterade sakligt etc etc. Att sitta och upprepa utsagor om sin egen förträfflighet är som att sitta och sjunga Kumbaya, när världen rasar runtomkring en.
Själv tror jag att terrorism absolut kan knäcka ett land, och polisen gjorde sitt jobb varken mer eller mindre. Att utrymma hela innerstaden kanske inte var helt genomtänkt vare sig säkerhetsmässigt, eller om man vill visa en enad front om att samhället fungerar som vanligt. Och mediernas rapportering var usel, då de vidarebefordrade fake news, att det var skottlossning på Fridhemsplan etc.
En god, positiv inställning och lite skarvande med sanningen kommer inte att förhindra framtida vansinnesdåd.
Vad kan man då göra rent konkret för att minska riskerna för liknande terroristattacker?
Ett stort problem vad gäller internationell terrorism är att polisen inte längre har god kontroll över vilka som befinner sig i landet. Det har på något sätt blivit legitimt med s.k papperslösa människor. De anses vara viktiga för landets ekonomi, ty det är de som jobbar på restauranger, diskar, städar etc. En fantastisk självmotsägelse, där världens högsta skattetryck eliminerar flertalet s.k enkla jobb. Kanske ska vi sänka skatterna istället, så att folk kan jobba normalt? Istället för att odla fram en illegal arbetssektor.
De papperslösa kan likväl vara krigsförbrytare, mördare, terrorister etc – eller snälla gästarbetare. Vi vet ju inte vilka de är, alternativt har de avvikit från utvisningar. Och det var just en sådan här person som genomförde terrorattacken på Drottninggatan förra veckan.
De flesta länder vakar över sina gränser och kräver legitimation när någon utomstående vill komma in i landet. De länder som inte gör det kallas ofta för failed states, dvs stater som har en så stor inre oro att rättssäkerheten inte längre kan upprätthållas. Hit räknas länder som Somalia, Sudan, Kongo, Libyen etc.
Gränsövervakning handlar om säkerhet, men också om ekonomi och infrastruktur. Ett lands resurser är anpassade utifrån ett visst antal invånare och ett specifikt skattetryck; om tusentals människor passerar gränsen olovligt och plötsligt kräver vård, skola, tak över huvudet eller andra samhällstjänster kan det ju bli problematiskt. Men det viktigaste skälet till identitetskontroller, enligt mig, är att förhindra att brottslingar kommer in i landet.
Vi bör också fråga oss varför ett visst antal personer vill uppehålla sig hemligt eller olovligt i landet? Vad har de att dölja? Blott detta agerande ökar risken för att de inte har rent mjöl i påsen.
Alla som släpps in i landet bör visa giltig legitimation, pass etc. Om de söker asyl och hävdar att deras papper kommit bort, ska de enbart ges tillträde om de har giltiga skäl enligt flyktingorganet UNHCR. De har därefter en viss tid på sig att bevisa sin identitet, skaffa fram papper etc. Överhuvudtaget borde Sverige arbeta närmare FN vad gäller flykting- och asylfrågor, och inte uppfinna en egen hemmagjord flyktingpolitik.
Polisen bör också ha en särskild sektion som specialiserar sig på utvisningar och enbart arbetar med migrationsfrågor. Det är vanligt förekommande i andra länder. Det ska vara svårt att gå under jorden. Och Sverige ska inte bli en plats där brottslingar eller krigsförbrytare lätt finner en fristad. Säpo ska också ges mandat att registrera misstänkta anhängare till terroristgrupper, och om de saknar papper utvisa dem, i annat fall om de har giltiga skäl att stanna (enligt UNHCR) sätta dem under särskild övervakning.
Allt det jag beskriver är självklarheter. De flesta länder arbetar såhär, det är inget konstigt alls, och det är inte kontroversiellt.
Som ni märker har jag inte ens nämnt den misstänkta gärningsmannens religiösa tillhörighet, eller från vilken del av världen han kommer. Det spelar i det här fallet ingen roll. Dessa regler bör gälla alla oavsett kultur, religion etc.
Det märkliga är att Sverige har tagit ett steg bort från den här ordningen – och inte längre följer internationell praxis – utan är mer tillåtande och generös mot personer som befinner sig olagligt i landet. Och detta kan givetvis få mycket otrevliga konsekvenser.
