En av höstens mest uppmärksammade mediahändelser, vid sidan av valrörelsen och wikileaks avslöjanden, var DN:s reportage om ett trettioårigt par som bor i en designad nyrenoverad vindsvåning med tepanyakihäll. Kanske var det tonen i artikeln eller parets attityd, vem vet, på ett ögonblick uppstod en folklig mediestorm
Avundsjukan visste inga gränser, alla andra stockholmare boendes i treor på fjärde våningen med vanliga Electroheliosspisar och ikeaköksluckor gick i taket. Det startades mobbinggrupper på Facebook och diskussionen gick het på Twitter.
Till om med humorföredettingen Henrik Schyffert anslöt till mobbingtåget och ironiserade i raljerande ordalag om paret som tordes bo i en dylik överdesignad lägenhet. Han gör dessutom en krogshow med kollegan och dialektbesserwissern Fredrik Lindström, som heter Ljust och fräscht, där man driver med den stockholmska inredningsboomen som nådde sin höjdpunkt för snart fem år sedan.
Den svenska socialdemokratin, folkhemsideologin, folkrörelserna och den kooperativa tanken har sällan gått ut på att hjälpa folk på samhällets botten, nej, det handlar snarare om att hålla koll på grannen så att han inte får mer än en själv. Det gäller att kapa topparna, så att ingen sticker ut, att reglera medelklassens förehavanden. Och lyckas man inte att göra det med med politikens hjälp så finns nyttiga idioter som Schyffert, vilka går den blinda avundsjukans ärenden ute på gator och torg.
Det stackars överbelånade paret med tepanyakihällen har med all säkerhet en av stans fräschare lägenheter, men den är knappast störst eller har det dyraste möblemanget. Kardinalfelet var att paret visade upp sin dyrgrip som en trofé i DN, och att de var vanlig medelklass. Hade ägaren varit en tyngre vd eller tillhört östermalmsadeln hade ingen brytt sig. Nej, men nu handlade det om ett visserligen välavlönat men ganska vanligt par, som inte ens jobbade inom media. Hädelse.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, inredning, design, tepanyakihäll
