Det pratas redan nu om att avskaffa gränskontrollerna, och låta fler flyktingar komma till Sverige. Volymer diskuteras ogärna, och om det görs det så handlar det ofta om att tänja gränserna uppåt. Med lite god vilja skulle Sverige förmodligen kunna ta emot en halv miljon flyktingar per år. Om folk upplät tomma rum i hus, lägenheter och sommarstugor, då skulle det kunna gå.
Om lärare, läkare, sjukvårdare, polis, brandkår och ambulanspersonal gjorde sitt yttersta så skulle det kunna fungera. Den offentliga sektorn skulle behöva nyanställa. Skatterna skulle höjas, vi närmar oss kommunalskattenivåer på närmare 40%. Även moms och punktskatter skruvas åt.
Vi räknar med 250,000 flyktingar per år, och lika många anhöriginvandrare. Av de anhöriga går far- och morföräldrar direkt i pension. Och föräldrarna behöver lära sig språket samt någon form av utbildning, och 10-15 år senare går även de i pension. Så det blir kanske inte någon vinstaffär för den svenska staten rent arbetsmarknadsmässigt. Men flyktingmottagning är inte tänkt att gå med vinst. Det handlar om att hjälpa folk som lider och är förföljda.
Nu är det i och för sig så att de flesta som kommer till Sverige redan fått asyl eller hjälp i andra länder. Innan de kommit till Sverige har de redan passerat 5-6 andra länder. Så det handlar egentligen inte om att rädda liv, utan ytterst om att ge f.d flyktingar en lite drägligare tillvaro än i Turkiet och andra angränsande länder. Och det anses som goda och humanitära skäl i mångas ögon.
Vi skulle kunna sätta Sverige i högsta beredskap, där alla gör sitt yttersta för att hjälpa fattiga människor att få en bättre tillvaro i Sverige. Det skulle innebära att Sverige hade 15 miljoner invånare om 10 år, kanske mer. Varav nästan hälften var av utländsk härkomst. Efter 20 år vore landets befolkning uppe i över 20 miljoner, och de infödda svenskarna i minoritet. Vad det skulle innebära för arbetsmarknaden, infrastrukturen och den svenska kulturen är svårt att sia om, men vi måste vara beredda på förändringar. Ett sånt är stort projekt kräver en del uppoffringar.
ELLER så skulle Sverige kunna följa sina åtaganden gentemot FN och ta emot ca 2000 kvotflyktingar om året enligt UHNCR:s urval och kriterier. Vi skulle kunna införa ett greencard-system där folk som inte passar in på FN:s kvotflyktingdefinition kan komma till Sverige och arbeta om det finns lediga arbetstillfällen i deras bransch. Då hjälper vi de värst utsatta, och ger möjligheter till de som vill arbeta och skaffa sig en ny framtid.
Den sista varianten är kanske enklare, och kräver inte lika stora uppoffringar, och dessutom prövad av flera framgångsrika länder som Canada, Australien och USA etc. Varför uppfinna hjulet igen?
