Jag märker att även folk i Sverige ställer sig frågande inför begreppet illegala röster. Ungefär som om det vore något trivialt. Saken är ju den att om en röst kommer in för sent till vallokalen, eller inte lämnats in av en verklig person, då blir den ju illegal. Om alla kunde lämna in hur många röster de ville i flera veckor efteråt, då skulle ju hela det demokratiska systemet slås i spillror.
En illegal röst är en ogiltig röst, dvs fusk. I USA försöker vänstern leka med orden, och på Twitter fluktuerar den märkliga idén om att begreppet illegala röster skulle vara ett utslag av rasism, ungefär som benämningen illegala invandrare också anses rasistiskt.
Jag är ledsen för att jag sprider dylika tankevirus, men tyvärr så fastnar vänsterns nyspråk lite överallt, även hos vänner, bekanta och tidningsredaktioner. Och det kan vara intressant att nämna saken, och reda ut fenomenet.
Vänstern har ju under flera år försökt att ändra på ord, i syfte att skapa ett mer rättvist och inkluderande samhälle. Därför kallar folk varandra numera för hen. Och det är bara svarta som får kalla varandra för det gamla ordet, allt annat skulle leda till lynchstämning och uppror. Lite märkligt blir det i och för sig när ord plötsligt blir tabu utifrån ras- eller könsmässig grund, var det inte just ett sådant samhälle vi ville lämna bakom oss? Men låt oss ta det en annan gång.
Att klaga på röstfusk är alltså numera ett utslag av rasism. Att stoppa folk vid gränsen och be om identitetshandlingar är tydligen också ett bevis på samma nesliga världsbild. Världen börjar bli ganska snurrig. Och man får en känsla av att vänstern konsumerat för mycket mexikansk svamp eller rökt en hel äng med aromatiska blad.
Vi får inte glömma att vänstern i grund och botten är en kaosideologi. De vill söndra, bränna och vända allt upp och ner – ända till de själva får makten. Sen blir det ordning och reda på ett sätt som många kanske inte förväntat sig. Det postmoderna, ironiska och relativistiska tongångarna är alltså något som bara gäller här och nu. Som ett vapen mot den mindre progressiva delen av befolkningen, de stackare som förgäves försöker skapa ordning och reda i sina liv.
Kaoset är ett medel, men inte ett mål i sig. Och mången vänsterhuligan känner förstås inte till detta; de är nyttiga idioter, men när målen är uppnådda kommer det att gallras frisk bland idioter och icke-spelbara karaktärer. Ledargarnityret behåller vissa av dem, andra dumpas utmed vägen. Det finns inget vackert eller romantiskt i det eviga rättvisekrigandet. Något att trösta sig med, nästa gång vi möts av obegripligt vänstersvammel på Twitter.
