I Sverige kan journalister inte skriva helt fritt, de följer en slags idé om självcensur, ofta kallad PK-manualen i folkmun. Det handlar om vad man kan säga i olika debatter, framförallt flyktingdebatten, som är ett känsligt ämne. Låt mig ta ett exempel. För ungefär ett år sedan var det omöjligt att diskutera volymer. Om någon tyckte att Sverige släppte in för många asylsökande kunde hon bli anklagad för att vara rasist. Och rasiststämpeln är en slags brännmärkning i medie- och debattvärlden.
När ca 162 000 flyktingar anlände vid årets slut, så ändrade man i PK-manualen, och nu var det plötsligt möjligt att prata om volymer. Och antalet flyktingar som släpptes in sänktes drastiskt medelst ökade gränskontroller. Volymer kan numera utgöra ett problem, Sverige kan inte längre släppa in hur många flyktingar som helst.
Samma sak är det med ålderskontroller av ensamkommande flyktingbarn. Det var omöjligt för något år sedan. När någon/några av de förmodade barnen gjorde sig skyldiga till grova brott så kunde man plötsligt åldersbestämma dem, via kontroll av tänder och handledsröntgen etc. Sedan någon vecka tillbaka är det såldes ok att prata om åldersbestämning.
Detsamma gäller för den låga utbildningsnivån hos flyktingar. Tidigare pratades det bara om hur välutbildade de nyanlända var, och att de skulle bidra till samhället. Flyktinginvesteringen skulle betala sig självt. Så är det inte längre. Flyktinginvandring kan inte likställas med arbetskraftsinvandring, och den blir sällan lönsam, flyktingar har dessutom en särskild status. Därför släpper många länder in färre flyktingar men fler arbetskraftsinvandrare.
Även arbetslösheten bland flyktingar pratas det numera öppet om. Siffran om att bara ca 43% är i arbete efter 7 år har letat sig fram till de traditionella medierna, trots att uppgifterna härrör från officiella institut. För ett år sedan vara det bara debattörer som Tino Sanadaji som pratade öppet om dylikt, och han fick ordentligt med mothugg. Men nu kan vi prata om det relativt fritt.
Förmodligen kommer man snart att börja prata om utvisningar. Vi kommer svårligen att kunna erbjuda husrum, arbete, försörjning, socialförsäkringar, skola etc åt de som anlände förra året, och alla de som fortfarande anländer. En och annan testballong har skjutits upp i detta känsliga ämne, men vi ser inga regelrätta åtgärder.
Sammanbrottet i poliskåren är det fortfarande inte rumsrent att prata om. Men det kommer snart, jag gissar på en uppdatering i PK-manualen om några veckor.
