Vänsterkulturen har många namn, vissa kallar den PK-ism, kränkthetskultur, vänsterflum etc. Somliga benämner den kulturmarxism, men eftersom massmördaren Breivik nyttjade just detta ord så är begreppet närmast bannlyst. Wikipedia beskriver det som en konspirationsteori dessutom. Även jag är tveksam till uttrycket, då dagens vänster inte har så mycket gemensamt med Marx, även om de själva kanske inte skulle hålla med om det.
Enklast är att kalla det vänsterkultur, och den kan bäst beskrivas som en kulturradikal idévärld vars främsta kännetecken är en överdriven strävan efter jämlikhet och utjämning inom livets alla områden. Den kännetecknas också av hyperkänslighet vad gäller begrepp som etnicitet, sexuell läggning etc. Vi ser även en slags hysteri med närmast religiösa undertoner gällande frågor om klimat, miljö, väder och vind. Där finns en grundmurad socialistisk syn på ekonomi, samt tron på att en stor stat kan lösa merparten av medborgarnas problem.
Vänsterkulturen har förmodligen sitt ursprung i socialliberala och socialistiska förbättringsideologier som löpte amok när allt redan var förbättrat, flera gånger om, och svårligen kunde förbättras ännu mer. Och när kulturradikalismen blev norm istället för något radikalt. Idag lär sig barnen normkritik på förskolan, och man premierar aktiviteter som bryter mot traditionella könsroller etc. Och precis alla politiska partier vill vara med i prideparaden.
När det fordom radikala blir mellanmjölk så uppstår ett märkligt fenomen, där istället det traditionella/reaktionära blir det verkligt radikala. Vänstern håller alltså på att förlora kampen om att vara mest radikal.
Vänsterkulturen förekommer inte enbart hos socialistiska grupperingar, utan är lika vanlig hos liberala och ibland även hos konservativa. Den har utformats av diverse västeuropeiska länder, och Sverige har i allra högsta grad varit ansvarig för dess tillblivelse. Från Olof Palmes influenser på amerikanska skådespelare, östkustintellektuella osv – till dagens Alexander Skarsgård som pratar sig varm om “gratis sjukvård” på bästa sändningstid med miljoner tittare hos Stephen Colbert. Medan svensk vårdpersonal går på knäna och köerna växer. Kända svenskar har exporterat dessa tankar i decennier. Sverige var med och skapade vänsterkulturen. Den dök inte upp från ingenstans. Den är delvis hemmasnickrad.
Framförallt har Sverige utgjort ett exempel på ett fungerande socialistiskt land, vilket blivit till en plattform för dylika tankar. Och många vänstermänniskor i allsköns länder har pekat på Sverige som en levande förebild. Sverige har varit undantaget och mönsterlandet i en annars tragisk socialistisk experimentverkstad, som alltid slutat i djupaste tragedi.
Att det svenska undret egentligen skapades 1850-1950 medelst frimarknadspolitik, laissez faire (vilket är raka motsatsen till socialism) det har närmast raderats från skolböckerna. Socialisterna kom till ett dukat bord, och redan efter några decennier i slutet av 1960-talet började kriser och socialistisk vanvård att skönjas. Men skavankerna kunde länge döljas och lappas över med den starka svenska arbetsmoralen, pliktkänslan, konsensuskulturen och tron på överheten.
Men det går inte så bra för Sverige längre. Det levande socialistiska exemplet – Bernie Sanders och många andra vänsterintellektuellas favoritland – har väldigt stora problem. Och problemen har uppstått just på grund av decennier utav progressivt vänsterstyre. Alla socialistiska länder går samma öde till mötes, så även Sverige, det är bara en tidsfråga.
