Ibland talar vi föraktfullt om “röda” och “blå” sossar – socialdemokrater och moderater som alltmer närmat sig varandra. Men, skämt åsido, vad skiljer egentligen kapitalism och socialism i dag?
Vänstern kännetecknas fortfarande av tron på den stora staten – med högt skattetryck, omfattande offentlig sektor och social ingenjörskonst. Staten förväntas forma medborgarnas beteende genom regleringar och kampanjer: höga drivmedelsskatter för att minska bilresor, punktskatter på tobak och alkohol, eller statliga råd om kost och livsstil. Civilsamhället blir beroende av statliga medel och inflytande, och individens roll ersätts av kollektivet. Målet sägs vara samhällsnytta – men resultatet blir ofta ett folk som gjort sig beroende av staten, medan familj och släktband försvagas.
Många äldre öststatsbor ser tillbaka på kommunismen med viss värme: trygghet, arbete och utbildning var givna, även om utbudet var begränsat. Det är inte enbart nostalgi – vi kan lära något av tanken att trygghet och rättvisa ibland väger tyngre än ideologi. Vanliga människor vill ha stabilitet och säkerhet för sina barn, inte politiska slagord.
Högern vill i teorin bryta statens makt, minska skatterna och återupprätta civilsamhället. Individen lyfts fram som självständig och ansvarstagande. Regionalt självstyre och äganderätt värderas högt, och familjen betraktas som samhällets kärna. Kyrkan och traditionen utgör ofta den moraliska grunden.
Men i praktiken har båda sidor närmat sig varandra. Både höger och vänster stärker staten, höjer skatterna och centraliserar makten. Byråkratin har flyttat till Bryssel, långt bort från medborgarnas insyn.
Under det senaste året har EU-politikerna arbetat med att utöka handelsavtalen med Ukraina, samt försöka finansiera kriget, därutöver snåriga lagar kring dataskydd som redan känns förlegade, samt regleringar kring förnyelsebara energikällor. Väldigt lite av detta gynnar konkret de europeiska medborgarna, lagarna har inte heller initierats av folket, utan de kommer någonstans diffust ”uppifrån”.
Skillnaderna är numera små. Vänstern lägger resurser på välfärdssystemen, högern på det militärindustriella komplexet – båda finansieras med medborgarnas pengar. Högern talar om frihet men skapar kaos genom sina evighetskrig runt om i världen, medan vänstern talar om trygghet och rättvisa men misslyckas totalt med att skydda sina medborgare, som knappt vågar gå ut på gatorna längre.
Retoriken mellan blocken är hätsk, men skillnaderna i praktiken marginella. Man talar i termer av ont och gott, som i gamla sagor, medan verklig politisk påverkan för medborgarna nästan upphört.
Planen är krattad för populister och extremister av olika slag. När ingen annan lyssnar så framstår de som en sista utväg, men det är svårt att veta huruvida de är äkta eller blott kontrollerad opposition, i syfte att hålla igång kontroverserna och det politiska spektaklet ett litet tag till?
