Orienten, och Indien i synnerhet, har av oss västerlänningar länge betraktats som en mystisk och avlägsen plats, höjd i uråldrig visdom och tusenåriga traditioner. Den indiska kulturen stod obruten i över 5000 år. De hade ingen kristen religionsomdaning eller omvälvande protestantism som ändrade kursen markant.
Den indiska civilisationen är mer som en långsamt flytande flod, där förändringar sker ytterst långsamt, och ofta i samklang med äldre visdom och traditioner. Skyskrapor och it-företag bredvid uråldriga tempel, och en brokig befolkning varav många fortfarande lever i fattigdom och misär.
Umberto Eco nämner något av detta i sin roman Baudolino, där det centrala temat är vår mytologiska bild av Orienten, som sedan flyttas till det outforskade Amerika under renässansen. Nu var det i väster conquistadorerna skulle hitta det förunderliga El Dorado, staden av guld och många andra märkligheter. Orienten som källa till fantasi och mytologi tunnades ut, i förmån för den nya världen.
När sedan Amerika var utforskat, domesticerat och bebyggt några århundraden senare så försvann också mystiken. Och Indien blev åter en källa för de andligt törstande, och de som ville finna svaret på livets gåtor.
De fyra världsberömda trubadurerna som kallade sig Beatles reste till Indien i februari 1968. Slutmålet var Rishikesh i norra delen av landet, och de skulle delta i en transcendental meditationskurs under yogin Maharishi Mahesh. Besöket hade delvis att göra med gruppens avståndstagande från droger i förmån för meditation. Händelsen fick givetvis omfattande medieuppmärksamhet. Bandets intresse för Maharishis läror drevs av George Harrisons engagemang, han bidrog till positiva attityder för indisk andlighet, och uppmuntrade studiet av transcendental meditation. Besöket var också den mest produktiva perioden för Beatles låtskrivning.
Resan till Indien var tillika del i det omvälvande startskottet för den västerländska kritiken mot modernismen och det rationella tänkandet. Händelsen gick hand i hand med den s.k ungdomsrevolten, sexuella frigörelsen, feminismen, hippierörelsen, vänsterrörelsen, antirasismen, fredsrörelsen, miljörörelsen och mycket annat som eskalerade senare under 1968, och åren därefter.
Vi kallar ofta företeelsen för 68-rörelsen och avser framförallt en slags politisk vänstertendens. Och det stämmer förvisso, socialisterna var snabba med att kapa den här Dionysiska urkraften, som egentligen förebådade något annat. Många var omedvetet trötta på den Cartesianska dualiteten som isolerade det rationella från det andliga. Vi blev alltmer missnöjda med det modernismens industriella framstegsprojekt. Vi ville söka oss inåt, finna oss själva, ty det var något som tappats på vägen under atomålderns rationalitetsdyrkan och blinda vetenskapstro. Kanske hade människan förlorat sig själv, det vi ibland kallar för själ, fantasi, inre liv? Och möjligen kommer framtidens historiker att kalla resan till Indien för brytpunkten?
