Vi har enorma vidder i vårt land och massor av plats för nya invånare. Detta är en åsikt som ventilerats av många, även personer med ledande politiska befattningar.
Fast folk kan ju inte bo ute i skogen och på vidderna. Det behövs hus, jobb, skolor, sjukhus, vägar, el, vatten, avlopp etc – det vi i vardagligt tal brukar kalla för infrastruktur.
Om vi tar Long Island utanför New York som ett exempel, här ingår områden som Brooklyn, Queens, Nassau och Suffolk. Det förekommer inte så värst mycket skogar och vidder, däremot så finns det massor av infrastruktur, som tillåter 7,4 miljoner (!) invånare på ett område som är något större än Gotland.
Vi ser klassisk stadsbebyggelse i väster och enorma villaområden österut. Många hus är byggda i den karaktäristiska koloniala stilen, dvs ljusa trähus som inte skiljer sig så värst mycket från vår arkitektur i Sverige. Long Island ligger i skiftet mellan den tempererade och medelhavs-klimatzonen, och detta i kombination med närheten till New York och Manhattan gör området till en av de mest attraktiva i världen.
Men utan infrastruktur skulle ön inte duga till mycket, som den såg ut när holländska och brittiska kolonisatörer seglade förbi, med skog i inlandet och vattensjuka sankmarker runt omkring. Det tog hundratals år att bygga ut infrastrukturen så att området slutligen kunde hysa 7,4 milj invånare.
Infrastruktur är en begränsad resurs. Därför är allt prat om öppna gränser och fri invandring rent strunt. Det fungerar inte i realpolitiken. Har vi ingen infrastruktur så har vi ingenting att erbjuda. Därutöver krävs det gränsskydd för att hindra främmande trupp från att operera i landet, vi bör även stoppa kriminella, terrorister, smugglare etc. En region som inte kan bevaka sina gränser kan svårligen erkännas som ett land.
Men tanken om fri invandring och öppna gränser har ändå fotfäste i vår kultur. Vi hittar idéerna i den filosofiska nyliberala och libertarianska traditionen, och även hos vissa vänsterrörelser. Vi hittar även fenomenet i populärkulturen, som t.ex John Lennons sång Imagine etc.
Nyliberala ekonomer som Milton Friedman har påverkat politiken länge, fri rörlighet nämns ofta i samma andetag som frihandel. Och i Sverige har den nyliberala filosofen Johan Norberg försökt influera Centerpartiet och även Miljöpartiet i liberal inriktning, och även migrationspolitiken har förmodligen varit en del i detta.
I ett libertariansk samhälle så finns det i och för sig inget statsunderstött bidragssystem, vilket skulle innebära att långt färre flyktingar sökte sig till ett dylikt land. I bästa fall skulle invandringen bli organisk, att folk flyttade på grund av jobb, giftermål etc.
Men det libertarianska samhället skulle inte kunna gardera sig mot massmigration. Och om någon markägare sålde eller hyrde ut sin mark billigt så kunde vi få getton bestående av enkla skjul, tältläger etc, där det rådde hög arbetslöshet, kriminalitet, drogproblem etc etc. Det finns exempel på detta runtom i världen.
De klassiskt liberala filosoferna med John Locke i spetsen skulle nog aldrig ta tanken om fri invandring eller öppna gränser seriöst, inte heller J S Mill, som ibland beskrivs som socialliberalismens fader. Tanken om öppna gränser och fri invandring är ett modernt fenomen med rötter i både den frihetliga vänstern och den mer naiva libertarianska/nyliberala rörelsen.
Och vi måste nog erkänna att dessa tankar påverkat dagens politik både i Sverige, EU men även i USA. Annars skulle vi aldrig ha ett så stort motstånd mot gränsbarriärer, som ju inte borde vara särskilt kontroversiella. Vi skulle inte vara så frikostiga mot illegala invandrare, papperslösa etc, som ju vistas olagligt i våra länder, och vars identitet och bakgrund vi inte känner.
Vår attityd mot invandring och gränsskydd har ändrats under loppet av några få år. De som håller fast vid det gamla systemet med ordentliga kontroller och utvisning av illegala migranter – de kallas för konservativa eller nationalister. Medan de aktivister och radikala personer som vill upplösa gränserna ses alltmer som normala.
Ett uppvaknande och en tillnyktring kan emellertid sakta skönjas. Vi börjar alltmer inse att tankarna om öppna gränser och fri invandring är fantasier som definitivt inte fungerar i verkligheten. Sakta börjar vi inse vidden av alla samhällsproblem vi orsakat. Och i uppvaknandet från denna radikala (mar)dröm så inser vi att socialisterna inte bär hela skulden, utan även de frihetliga ideologierna har varit starkt bidragande.
