I dagarna träffas Cyperns president Anastasiades och turkcyprioternas ledare Akinci i Crans-Montana, Schweiz, för att diskutera en återförening av ön. På plats finns även den brittiska utrikesministern, samt turkiska och grekiska motsvarigheter.
Om vi tittar på upplägget och platsen så är det ett ambitiöst försök till återförening. Men det finns ingen anledning till alltför stor optimism.
Först en liten historisk bakgrund. Cypern var under ett millennium en del av den romerska/bysantinska kultursfären med en grekisktalande befolkning. Ön fick sedermera frankiska och venetianska herrar, men erövrades 1571 av turkarna, och 1879 tillföll ön Storbritannien som snart gjorde regionen till en kronkoloni.
I mitten av förra seklet var 18% av befolkningen muslimsk och turkisktalande, man levde i blandade byar och städer. På 1950-talet uppstod spänningar mellan de bägge grupperna, ivrigt påhejade av moderländerna. 1960 blev Cypern självständigt, efter några års uppror mot britterna ledda av den konservativa grekcypriotiska organisationen EOKA, vars egentliga mål var att förena Cypern med Grekland, men de misslyckades. Storbritannien, Grekland och Turkiet blev s.k garantinationer för det nya landet.
1974 blossade på nytt oroligheter upp, och en statskupp inleddes med stöd av Grekland, som då styrdes av en militärjunta. Även detta syftade till återförening. Då gick Turkiet in med militär, och efter korta stridigheter ockuperade man den norra sidan av ön. Grekcyprioterna tvingades bort, och enbart turkcyprioter samlades i norr. För att dryga ut befolkningen bjöd man även in fastlandsturkar, som idag kanske utgör hälften av befolkningen i norr. Turkcyprioterna utropade en nation under 1980-talet, som inte fick internationellt erkännande.
På södra sidan slogs statskuppen ner efter bara några dagar, och presidenten Makarios återfick sitt ämbete. Under 1970-80-talen utvecklades republiken Cypern till en västlig demokrati, och är numera en fullvärdig medlem av EU. Ekonomin är baserad på bank- och finansverksamhet, läkemedel, shipping, handel, service och turism. Man har som en av få EU-länder lyckats ta sig ur eurokrisen på kort tid, och visar tillväxt under året.
Under senare år har man försökt att återförena ön, som en bizonal, bikommunal zon, under ett ledarskap. Dvs med två ”etniska” län, och stort mått av självstyre, under ett parlament och regering.
Turkcyprioterna har emellertid blockerat förhandlingarna med flera omöjliga krav. Ett av kraven är att införa roterande presidentskap, vilket är svårförenligt med västliga demokratiska värden. Då turkcyprioterna är färre i antal, och inte skulle kunna rösta fram en egen president på etnisk grund. Den turkcypriotiska presidenten skulle bli en nickedocka eller diktator, lite beroende på hur man tolkar saken.
Ett annat omöjligt krav som reses från turkcyprioterna är att turkiska trupper ska stanna kvar i det återförenade Cypern, som en slags garanti och försäkran mot grekcypriotisk aggression. Detta är mycket svårsmält för grekcyprioterna. Det har i och för sig förekommit våld och fiendskap mellan de bägge folkgrupperna, från bägge håll, även från grekcypriotiskt. Men det är trots allt Turkiet som ockuperat Cypern, inte mindre än två gånger under historiens gång. Och kanske borde det vara grekcyprioterna som istället behöver garantier?
Om man inte lyckas lösa de här två frågorna så kommer det inte att bli någon återförening av ön. Somliga tror att turkcyprioternas omöjliga krav är ett påbud från den turkiske presidenten Erdogan, ty om förhandlingarna misslyckas så ökar sannolikheten för Nordcypern att bli en erkänd självständig nation. Nordsidan blir då en satellitstat till Turkiet, som i större utsträckning skulle kunna kontrollera östra Medelhavet och utnyttja dess ekonomiska havszoner för utvinning av exempelvis gas, som finns i området.
Cypern är en strategisk plats i östra Medelhavet, den nuddar tre kontinenter, Europa, Asien och Afrika – och ligger nära oroshärden i Mellanöstern, nära gulfstaterna, och betraktas som en dörr till Europa av företag och affärsmän. Storbritannien har militärbaser på ön, vilka kan användas för militära operationer i området. Allt fler amerikaner syns i basområdena, det skvallras om att faciliteterna på Cypern ingår i ett större Nato-avlyssningsnätverk.
Förhandlingarna i Schweiz kommer förmodligen inte att lyckas – muren som delar huvudstaden Nicosia kommer att finnas kvar – om inte Nato eller USA idkar tryck på Turkiet och deras omöjliga odemokratiska krav.
Om Cypern mot all förmodan skulle återförenas kommer Turkiet att tappa influens i området, ty risken föreligger att även turkcyprioterna vänder det odemokratiska Turkiet ryggen, nyinflyttade fastlandsturkar utvisas, och man vänder blicken mot Europa.
