I de flesta kulturer finns det olika tendenser till dystopier och civilisationskritik. Det kan handla om att framtiden ter sig farlig och obekväm. Eller att man tror att de bästa dagarna redan är förbi, att guldåldern är över, och kulturen övergår i nedgång och fall. Att domedagen närmar sig. Freud menar att det finns en dödslängtan hos människosläktet som bidrar med krig och elände. Nietzsche menar att Gud är död. Tolkien skriver att Alverna lämnar Midgård, och dvärgarna drar sig tillbaka.
Moderna tänkare och skribenter skriver om konsumtionism, och dyrkan av shoppingtemplen. De urbana människorna är alienerade, ensamma, vilsna, bleka, anemiska, asexuella, frustrerade, arga och har tappat bort sin gemenskap och sitt ursprung. Det finns inga fria folk eller individer längre utan bara människomassor. Vi kämpar mot naturen, vi förgiftar och ödelägger den, och snart vänder den sig emot oss. Människan är förtappad och utan syfte eller mål.
Det finns också ett annat sätt att se på saken.
Kanske är vi de enda intelligenta varelserna i hela universum, eller väldigt fåtaliga, utspridda i natthavet. Vi är fullkomligt unika, vi är i sanning utvecklingens och skapelsens krona. Vi är vår egen mening och vårt mål. Vår kultur, vår kunskap, vår musik och konst är utslag av det högsta naturen kan åstadkomma. Allt annat är dött, stenar, mineraler, grundämnen – utan liv. Medan vi människor är någonting helt annorlunda, vi är gudalika, vi är förmer och större än någonting annat. Vårt öde är att tämja naturlagarna, att färdas mellan himlakropparna och galaxerna. Att sprida vårt gudomliga frö till resten av varat, så att det döda inte längre är dött. Så att det levande kan bringa ordning i det bottenfrusna och svarta. Vi skapar mening genom vår blotta existens. Allt det andra är meningslöst, det är vi som skapar mening, glädje, sorg, lycka, hat, kultur, lagar och ibland krig och förstörelse. Utan oss finns blott ingenting och likgiltighet, ty universum har ingen själ eller ögon att se med – vi är dess ögon, vi är dess själ.
