Theodore Kaczynski, UNA-bombaren, gick bort nyligen. Han är delvis ihågkommen för sitt filosofiska författarskap, där han beskriver människan som översocialiserad, ofri och fångad i det industriella samhällets inrutade väv. Själv flyttade han ut i vildmarken och försökte sig på ett liv där.
Mest känd är Kaczynski för de bomber han skickade till utvalda personer på företag och universitet som ansågs representera negativa aspekter av den tekniska utvecklingen. Hans brevbomber resulterade i tre döda och tjugotal skadade under åren 1978 till 1995.
Kaczynskis dåd är oförlåtliga, men många har ändå kastat ett nyfiket öga på hans texter, och det finns en del tankeväckande läsning för den som ställer sig skeptisk till överdriven teknikoptimism.
Jag tänker inte analysera texterna på djupet, andra gör det bättre. Kortfattat så beskrivs den industriella revolutionen mestadels ur negativ synvinkel, den anses dessutom ha skadat mänskligheten. Människan har förvandlats till ett överanpassat djur i bur, där det fria valet begränsas till trivialiteter som pizza eller hamburgare, Coca cola eller Pepsi.
Däremot vill jag gå in på hur vi som mediekonsumenter och läsare betraktar en person som Kaczynski. Och jag skulle vilja påstå att det stora flertalet av oss avfärdar honom utan någon större eftertanke. Och även om han inte skickat sina bomber skulle vi ignorera hans kritik mot industrisamhället. Avfärdandet skulle inte heller basera sig på vissa specifika detaljer i hans texter, nej, vi skulle avfärda Kaczynski redan innan läsningen var påbörjad.
Varför? Jo, all verklig kritik mot industrialism, utveckling och framsteg betraktas med reflexmässig skepsis av de allra flesta. Vi är övertygade om att den tekniska utvecklingen inte kan hejdas. Industrialismens lokomotiv rasar allt snabbare framåt, och det finns ingen återvändo. Endast framåt. Det finns ingen stoppknapp, och definitivt ingen backväxel.
Och även de som längtar efter sekelskifteshus, vackrare stadskärnor med Habsburgska parker insprängda i bebyggelsen, och praktfullt ornerade broar över floderna. Inte ens de tror ett ögonblick på att industrialismen lokomotiv kan stoppas, de vill blott att tåget ska välja ett annat spår, att vi eventuellt valt fel riktning, men ingen ifrågasätter själva färden, inte ens miljöaktivister eller klimatvurmare. Gärna bo ute på landet eller i skogen, men inte utan solpaneler, batterier, kylskåp och internetuppkoppling.
Vi är djupt och innerligt rädda, att om färden skulle avbrytas så vore sagan över, och våra smarphones, bilar, tv-spel, tv-skärmar, espressoautomater, allt, skulle försvinna, och tillika moderna mediciner, sjukhus, socialförsäkringar, semesterresor, och fria företagsluncher med kollegorna.
Därför vill vi helst inte ens engagera oss i tanken om att ge upp det högteknologiska livet och flytta ut i skogen. De flesta av oss skulle inte klara ett sådant liv, och få skulle vilja leva det, därför klänger vi oss fast vid det framrusande tåget. Det finns inget annat val. Åtminstone så inbillar vi oss det. Det är bättre att människan anpassar sig till den tekniska utvecklingen, har vi tur så blir det något bra av det hela. Så tror jag många resonerar.
Vi står uppgivna inför teknikutvecklingen, och accepterar den i tysthet. När chatrobotar/AI introduceras så vet alla att det är framtidens melodi, samma sak med Apples nya mixed-reality headset; det är bara att acceptera, ty det är standard om några år. Det gäller att hänga med. Även de som klagar är med på tåget om ett tag. Klagomålen har mest en rituell karaktär, som sakta går över i acceptans. På senare år har vi i och för sig sett åtminstone ett misslyckande, och då tänker jag framförallt på Facebook/Metas virtuella värld, som blev en riktig flopp, kanske mest på grund av dess taffliga grafik och utförande. Några olycksfall i arbetet får man räkna med, det industriella lokomotivet fortsätter sin färd trots en mindre buckla i rälsen.
Men, törs jag påminna om att den ständiga accelerationen är en myt? Alla resor tar slut, eller avbryts någon gång.
När Västrom föll så tog det över 600 år innan liknade arkitektur och monumentalbyggnader uppfördes i Europa på nytt. Och det tog 1700 år, efter att romarna erövrat Alexandria och satt vetenskapen på undantag, innan vi kunde bygga liknande urverk och mekaniska ting. Ångmaskinen, som de redan kände till på den tiden fick också sova i närmare två årtusenden innan britterna återuppfann den.
Myten om dem eviga färden är dock ihärdig, trots att vi är medvetna om att utvecklingen kan hejdas i millennier. Måhända är det annorlunda den här gången? I Alexandria var det blott ett fåtal som kände till de lärdas hemligheter, men nu är anden släppt ur flaskan, och kunskapen är spridd till tusentals universitet världen över. Kunskapen kan inte förtryckas genom att man bränner ett bibliotek, eller belägger ett fåtal vetenskapsmän med munkavle.
Nej, det är sant, eller det var åtminstone sant. Men hur många ingenjörer vet exakt hur en dator fungerar, och kan bygga en? Och vart lagrar vi dagens information? Inte på papper utan på servrar som kräver el, internetuppkoppling och ständigt underhåll. Måhända ligger undergången och fallet längre bort än tidigare, men dess omöjlighet är gravt överskattad.
