Den kritik som ofta riktas mot liberalismen, från såväl konservativt som socialistiskt håll, är att den saknar djupare innehåll, att ideologin mest består av en samling principer, varav flera är viktiga, men inte räcker som etiskt rättesnöre.
Liberalen menar att människan är autonom, hon är självägande, och har rätt till frukterna av sitt arbete sin kreativitet. Hon må handla fritt, så länge hon inte kränker andras frihet.
Här finns inga folkgrupper som ska ha företräde framför andra, ingen berättelse eller legend, inga hjältar som reser sig ur folksjälen, ingen skattkista vid vägens slut, ingen historisk nödvändighet, snart inte ens en abstrakt gud, blott atomer utspridda i universum.
Kanske är det inte så konstigt att många finner liberalismen tråkig och själlös? De söker en bredare lösning, en fullvärdig berättelse, och gärna ett svar.
Frågan är om politiken kan ge oss svar på dylika frågor? Politik handlar ju om att styra och organisera ett samhälle medelst lagar och förordningar. Är det statens uppgift att servera oss moralkakor, legender, religioner och ett djupare innehåll?
Mitt svar är givetvis nej. Det är inte de folkvaldas uppgift att ge svar på de stora frågorna. Det åligger inte heller politikerna att bestämma vilken filosofi och religion vi ska välja, eller om vi ska vara ateister.
Politiken bör vara avskalad. Den ska vara praktisk, allmängiltig och tydlig. Lagarna ska formuleras så att alla förstår dem, de ska vara logiska och rättvisa. De som styr staten ska inte motiveras av folksjälen, klasskampen, raskampen, klimatkampen, gudomlig ingivelse eller sanningen – hur goda avsikterna än må vara.
Är då liberalen tom, amoralisk – vad driver henne? Är hon fri att lura och bedra allt och alla? Här finns ju inga etiska rättesnören, blott det egna grumliga omdömet, kapitalet, marknaden och den giriga vinningslystnaden.
Liberaler har löst de etiska frågorna på olika sätt. Många klamrar sig fast vid de judisk/kristna traditionerna och kallar sig ofta liberalkonservativa. Andra menar att god moral lönar sig, att den är naturlig i ett samhälle och främjar dess överlevnad, inget som behöver konstrueras eller organiseras. Det lönar sig att hjälpa andra, för då får man själv hjälp. Några få bryr sig inte alls, utan låter den egna plånboken och egoismen styra, just precis så som belackarna beskriver de självdyrkande liberalerna.
Själv tycker jag att alla medborgare bör fundera på sina avsikter och drivkrafter här i livet, och försöka framstå som goda exempel. Bra karaktär eller dygder är inget som hänger ihop med en specifik religion eller politik.
Vi lever i en tid då det är önskvärt att bete sig dåligt i vissa sammanhang, t.ex under ungdomsåren, då revolt, nonchalans och apati går hand i hand. Det blir nästan ett krav, som rockstjärnan som känner sig tvingad att slå sönder sitt hotellrum för att bibehålla sin image. De flesta av oss växer upp, vi lär oss att bete oss hyggligt, och medvetet eller omedvetet så blir en god karaktär något eftersträvansvärt.
Om vi går tillbaka till antikens Grekland och de egenskaper som prisades där så brukar det handla om fyra kardinaldygder: rättrådighet, tapperhet, vishet och måttfullhet. Känns de igen? Om vi översätter dem till vardagligt språk så handlar det om att vara rättvis, inte feg, nyfiken på att lära sig mer, och inte gå till överdrifter. Jag antar att det är något som de flesta eftersträvar, både liberaler, konservativa och kanske även en och annan socialist.
Men visst låter ordet tapperhet bättre än att inte fega ur? När var du tapper senast? Och när sökte du visdom?
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, liberalism, dygder, dygderna, moral, etik
