Skattehöjningar är politikernas mirakelmedicin, oavsett om det rör sig om klimathotet eller andra problemområden. Statskassan sväller ständigt, samtidigt som man struntar i grundläggande funktioner, som rättssäkerhet, skola, vård och infrastruktur.
Medborgarna borde ha synat bluffen vid det här laget. Det blir inte bättre, oavsett hur mycket vi betalar. Pengarna går upp i rök. De slösas bort. Politikernas respekt för medborgarnas hårt ihoparbetade pengar är lika med noll. Förtroendet mellan politiker och medborgare är sedan länge brutet.
Se hur socialdemokratiska arbetarpartiet slösar bort undersköterskornas, städarnas och fabriksarbetarnas löner på ingenting. Arbetarklassens redan hårt ansträngda ekonomier ska numera också bekosta klimatskatterna. Medan man stänger ner fullt fungerande kärnkraftverk och importerar el från utländska olje- och kolkraftverk. Medan man symboliskt lägger skatt på plastpåsar, som ändå sorteras och används till pellets som man eldar med i värmeverken. Enorma subventioner läggs på vindkraft och solkraft, som ju är komplementära energikällor, eftersom de inte är så effektiva då solen inte lyser ständigt och vinden inte blåser jämt. Sällan pratas det om ny forskning och nya lösningar. Vi förstår varför. Allt som skulle kunna stänga av skatteflödet betraktas som ett hot av lagstiftarna.
Vi är inte bara grundlurade, vi är dessutom ganska korkade som går på det här. Gång på gång. När de kört slut på klimathotet – och folk inser att haven inte kommer att stiga och isarna inte kommer att smälta – då hittar våra folkvalda på någon ny skräckhistoria. Yttre hot är makthavarnas paradnummer. Finns det inga hot så klarar vi oss själva, då behövs det inte pekpinnar, nödlägen, punktskatter och styrmedel.
Det är väl där skon klämmer. Politikerna har gjort sitt. Det finns inget de kan hjälpa oss med längre. Landet skulle likväl kunna förvaltas av opolitiska tjänstemän, som tar hand om dagliga ärenden och göromål. Lokala lagar och förordningar stiftas i kommunerna. Statsmakten kan dra sig tillbaka, och vara behjälplig ifall någon riktig kris uppkommer.
Vi behöver inte 1000-sidiga lagförslag i parti och minut från Bryssel kontrasignerade i Stockholm. Vi behöver inte en omfattande terapiverksamhet för att hålla statens alla klienter i arbete, de kan skaffa sig riktiga jobb, och bidra med något vettigt istället. Jag tror alla känner och inser detta, särskilt när vi står och tankar bilen för enorma belopp, och större delen av pengarna går till just ingenting.
