Jag hade precis kommit hem från jobbet. Mitt nya jobb som jag gillade allt mer, framförallt för de regelbundna arbetstiderna, säkerheten och den trygga månadslönen. Själva arbetsuppgifterna skilde sig inte nämnvärt från den den genomsnittlige innerstadsbyråkratens – skärmtittande, excelark, rapporter, email och telefonsamtal varvat med lite möten och kundbesök. Oavsett om man arbetade med halvledarteknik eller skadedjursbekämpning så var den dagliga administrationen hyfsat likvärdig.
Telefonen ringde; och i samma sekund som jag svarade och lyfte den mot mitt öra så började jag ana oråd, det ylande bakgrundsbruset och störningarna skvallrade om ett ytterst avlägset samtal.
Det var greven.
Jag hade inte hört något från honom sedan han lämnade lägenheten och försvann, som uppslukad av jorden; ingen visste vart han tagit vägen. Nu sprakade den välbekanta rösten i min telefon, han fortsatte att samtala som om vi setts igår och inget hade hänt.
– God afton, hoppas jag inte stör alltför mycket. Hur står det till?
– Jodå, för all del. Allt väl. Var är du någonstans?
– Omständigheterna tillåter mig inte att avslöja vart jag befinner mig, men jag är inte direkt i närheten av vår stolta stad vid Östersjön. Nej, jag befinner mig långt borta från all ära och redlighet. Min forskning ledde mig hit, mer kan jag inte säga. Men det var inte för att dryfta geografiska punkter som jag ringde dig. Nej, jag har något att lägga till den text som vi hittills skrivit och redigerat. Om du kommer ihåg i kapitel åtta, där jag nämner vikingarna i österled och Rysslands tidiga historia. Där skulle jag vilja lägga till en liten fotnot. Känner du till Baba Vanga?
– Nej, eller vänta lite; är det inte den där spåkärringen?
– Hon hette egentligen Vangeliya Pandeva Gushterova, född 1911 och blind sedan unga år, hon levde ett stilla liv i Bulgarien. Många ansåg att Vanga hade paranormala förmågor, och att hon kunde förutspå händelser, likt äldre tiders orakel. Det är särskilt en spådom som fångat mitt intresse på senare tid, och det är historien om tre slaviska länder som krigar med varandra och slutligen förenas i ett jättelikt välde. Spådomen är inte helt olik händelserna i Ryssland och Ukraina, men frågan är vilket det tredje landet är?
– Brukade inte engelska skvallertidningar som The Sun skriva om Vangas berättelser? Ringer du mig från andra sidan jordklotet för att prata om en gammal bulgarisk spåkärring?
– Nåja, hon var född i det som idag är Nordmakedonien och inte Bulgarien, men det kan kvitta. Mycket av det hon sade har tolkats och övertolkats, emellertid finns det en särskild stringens i hennes tankar, något som saknas hos charlataner och pretendenter. Vi behöver inte gå in på detaljer. Låt oss säga att det ibland finns fog att lyssna på både barn, fyllekajor och galningar.
Jag misstänker att Polen är det tredje slaviska landet. Ryssland kommer att besegra Ukraina och ur spillrorna kommer en ny slavisk union att resa sig, även om det idag låter som en skröna då Polen ingår i Nato och ukrainarna hatar ryssarna. Det var inte länge sedan vi själva såg Danmark som ärkefienden; saker och ting kan ändras, och ofta är det forna ärkefiender som bildar det stadigaste allianserna. Jag vill att du nämner Polen i uppräkningen i fotnoten på sidan 299, samt att du packar resväskan och åker ner till Krakow och hämtar en bok åt mig.
Och han läste upp en adress som jag av sekretesskäl inte kan omnämna här.
– Vad? Hämta en bok till dig i Krakow? Och vart ska jag lämna den?
– Behåll den. Jag kommer och hämtar boken när det är dags. Vi lever i ytterst farliga och omvälvande tider, ska du veta. Ta hand om dina nära och kära. Anglosfären håller på att krackelera och vi vet inte riktigt vad som komma skall. Den här tidslinjen är väldigt bräcklig och lös i konturerna. Jag borde inte säga det här över telefon, men vi kommer inte att träffas än på ett tag; det sägs att Shäpetwuul skådats i närheten av Bachmut. Jag måste lägga på nu. Vi dyker snart igen, och då kan jag inte nå dig på flera dagar. Åk till Krakow. På återseende min vän.
I samma artikelserie:
