Extremt dålig timing


Regeringen valde en extremt dålig tidpunkt för att erkänna Palestina. Nyheten uppmärksammades starkt av utländska medier. Sverige har radikaliserats i mångas ögon.

Vi ser stora oroligheter i arabvärlden, där Israel (med alla sina fel och brister) ändå är en av de få stabila demokratierna i området. Palestinierna däremot har visserligen allmänna val, men verkar i tveksam demokratisk anda, och har inte kontroll över sitt territorium, ett av kriterierna för att få kallas ett land.

Vi ser också en ökad antisemitism i Sverige, framförallt i Malmö. Detta i kombination med att ett parti, med rötter i nynazistiska organisationer blivit Sveriges tredje största. Det ser illa ut, och israelerna valde att ta hem sin svenska ambassadör för konsultation. Politik handlar inte om att välja den ultimata lösningen – det finns sällan en sådan möjlighet – utan om att välja det minst dåliga. Och här har regeringen satsat på fel häst.

Frågan är vilka krafter som bidragit till erkännandet av Palestina? Socialdemokratin brukar inte vara så radikal. Man kan skylla på miljöpartiet; bostadsministern Mehmet Kaplan har deltagit i Ship to Gaza 2010, där man genom politisk aktivism försökt bryta blockaden mot Gaza. Gustav Fridolin har gripits av israelisk militär för delaktighet i en protest mot byggandet av en säkerhetsbarriär 2003.  Vänsterns Jonas Sjöstedts har också varit aktiv inom Ship to Gaza.

Ärendet landar i och för sig på den nya utrikesministern Margot Wallströms skrivbord. Och om hon hade tyckt att det var en dålig idé så hade erkännandet aldrig lämnat skrivbordsstadiet. Wallström har lång och gedigen erfarenhet från sitt arbete inom EU-kommissionen.

Kanske är det socialdemokratin vilja till makt som spökar? Erkännandet av Palestina är en tydlig signal till Sveriges stora muslimska minoritet. Margot & Co kan förmodligen räkna med fler röster från denna grupp i framtiden.


Missa inget!

En sammanfattning av veckans artiklar skickas till din inkorg, varje måndag.