Vi är en del av naturen, ett praktfullt utskott av evolutionen, sammanvävt med allt liv här på jorden. Och det är klart att naturen är besjälad, att den är fylld av mysterier, väsen, om man vill använda det ordet, eller känslor för att utrycka sig lite mer ordinärt.
Jag gjorde en utflykt med familjen till en liten by någonstans utmed Medelhavet. Vi gick upp på akropolen där det idag stod en kyrka, man kunde förnimma att det dyrkats andra gudar där för länge länge sedan. En frisk, klar och vacker känsla. Jag skulle gissa att de var Apollon eller Athena.
Sen kan vi ju kalla den här känslan för olika saker, transcendens, inspiration etc. Men den finns, och det är inget individuellt fenomen uppenbarligen, utan något som pågått i tusentals år, och som kan vara knutet till platser, eller kanske till gemenskaper och folk.
Problemet med dagens religioner är att de är så formaliserade och krångliga, de har tappat känslan för länge sedan, och då förlorar man förr eller senare även följarna. Det var förmodligen samma sak som hände med den romerska hendendomen, som mot slutet förvandlades till en oerhört stel och monumental statsreligion. Då kom det något annat, något mystiskt, förvirrat och intuitivt.
Hur förhåller sig allt det här till vårt land, och till den moderna världen, befolkad av idel ateister?
Skrapar man på ytan så upptäcker man att folk inte alls är gudlösa, nej, men de har hittat andra motiv för sin utlevelse. Naturdyrkan har blivit svenskarnas religion. Att vandra i fjällen, besöka skogen eller skärgården är nästintill sakralt, och något man pratar länge och väl om. Egenplockade svampar, bär, mossa under fötterna, de glasklara sjöarna, dimman om morgonen. Det sköna, det eviga, det rofyllda. Att fyllas av en övermänsklig känsla, som att flyta viktlös i en tjärn om natten, och betrakta oräkneliga stjärnor långt däruppe. Tystnad, ensamhet och odödlighet.
När vi stressat sönder våra kroppar, slavat under klockor, scheman och planer, urvattnat våra själar bland betong och blankpolerat stål. När vi ingenting längre har kvar. Då väntar den spegelblanka sjön med sitt svarta vatten. Och vi vet det. Men vi är rädda, så rädda att tappa greppet om allt vi känner och vet. Långt där nere i djupet, guld och koppar som glimmar. Vi är inte de första.
