Våra demokratiska system är närmast orörbara. Den som kritiserar demokratin har definitivt inte rent mjöl i påsen. Demokrati är det enda politiska systemet, med alla sina fel och brister så finns det inget bättre. Detta är de flesta överens om. Och det finns till och med folk som kan tänka sig att riskera livet och gå i krig för att sprida demokrati över hela världen.
Samtidigt så klarade demokratin inte ens sitt första test, redan när allmän och lika rösträtt lanserades i början av 1900-talet så utsattes det för flera svåra prov. Det handlade om politiska partier som själva inte var demokratiska, men som ställde upp i demokratiska val för att skaffa sig uppmärksamhet, makt och röster. När de väl samlat tillräckligt mycket inflytande så avskaffade de demokratin som de använt för att ta sig till sin position.
Svagheten
Demokratins stora svaghet är att den kan ge svängrum åt odemokratiska krafter, både socialister eller fascister, så att de kan använda det demokratiska systemet för att avskaffa det.
Lösningen
Blott genom att censurera och förbjuda odemokratisk idéspridning kan demokratin överleva.
Paradoxen
Fast censur och åsiktsförbud hör ju inte hemma i en demokrati. Det blir något av en paradox.
Utmaningen
Vem ska avgöra vad som är odemokratiskt eller ej?
Att anklaga politiska motståndare för att vara odemokratiska skulle kunna bli till ett illvilligt verktyg, om alla som bedömdes som odemokratiska censurerades.
Om censur och åsiktskontroll infördes skulle de odemokratiska krafterna inte längre vara öppna med sina åsikter. De skulle gå under jorden och kanske även maskera sig som demokratiska.
Med risk för att hela systemet destabiliserades, tills ingen längre visste vilka som var demokrater eller ej, där alla slutligen framstod som tvivelaktiga.
Svåra frågor, men är det ens relevant; har vi inte kommit förbi det här stadiet?
Eller så befinner vi oss mitt i detta.
