En stormakts födelse


En stormakts födelse 1Amerikanerna har omedvetet skänkt Ryssland en modern mytologi, en historisk vändpunkt, en födelse. När konflikten är slut kommer tidslinjen att delas upp i före och efter Ukrainakriget. Skillnaden däremellan kommer att vara betydande.

Det var så den moderna stormakten Ryssland föddes. Det var så här de tog över världsordningen tillsammans med Kina och sina övriga allierade. Efter 300 år så förlorade slutligen anglosaxarna det globala ledarskapet.

Hur hamnade vi egentligen här?

Kanske var det ogenomtänkt att väcka den ryska björnen? Och lite väl magstarkt att skylla på oprovocerad attack och rysk imperialism, när man själva retat ryssarna i årtionden, och planerat att stycka upp, och ta över landet. Det var inget amerikanska tankesmedjor och politiska institut skämdes över. Censuren av ryska medier visade också att man var ute på hal is; inte ens under kalla kriget censurerades det sovjetiska nyhetsorganet Pravda. Men nu skulle plötsligt RT blockeras i alla västländer. Det demokratiska underskottet började bli pinsamt märkbart.

Visst hade det varit fint med ett demokratiskt Pax Americana från öst till väst. Fast kanske inte med det degenererade Amerika vi har idag. Att sprida demokrati handlar numera mest om att göda den amerikanska militärindustrin, med färska exempel från Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien etc. Meningslösa och onödiga konflikter som kostat de amerikanska skattebetalarna miljarder, och hundratusentals liv som offrats på Mammons altare, samt försatt Europa i en konstant flyktingkris.

Det amerikanska ledarskapet är tillsammans med sina västliga kollegor urusla. Vi har en generation av politiker, som i och för sig gått på fina universitet, men saknar kontaktyta med verkligheten. Om det är ett utslag av djup korruption eller bara dumhet kan förstås diskuteras. Men det påverkar inte utgången av vare sig Ukrainakonflikten eller politiken i övrigt. Det kommer att ta generationer att bygga upp västvärlden på nytt.

Det moraliska övertaget är sedan länge borta, och möjligen kan man fråga sig vilka som är minst dåliga, ryssarna, jänkarna eller kineserna? Men ingen av dem är god. Och just detta är utmaningen i en multipolär värld, att försöka hålla sig väl med alla stormakter, samtidigt som man utvecklar sitt eget land i den riktningen man själv vill, utan att följa John eller ta rygg på någon annan stormakt. Vårt öde vilar i våra händer.

Under många år styrde USA stora delar av världen med mjuk makt. Hollywood spred bilden av ett hårt men rättvist imperium. I skuggan av kommunismen i öst så fanns det i ärlighetens namn inte så mycket att välja på. Och det var i Europas hjärta som nazismen föddes, något som vi gång på gång blev påminda om i biosalongerna. Det var bara USA som var vit som nytvättad snö.

Nåväl, Vietnamkriget gjorde slut på villfarelserna, och sedan alla de andra krigen. Men det finns fortfarande många som lever i drömmen där USA är goda, och alla de andra är onda, trots att de blivit överbevisade gång på gång; det finns helt enkelt ingen annan vision att klamra sig fast vid.

Ryssland jämförs ofta med Sovjetunionen, som egentligen var en parentes i Östeuropas historia. Dagens stormakt är en uppföljare till det Ryska imperiet, som under 16- 0ch 1700-talen expanderade ända bort till Stilla havet och Alaska i öst. Ett välde som sträcker sig över två kontinenter, som dessutom är närmast självförsörjande både vad gäller jordbruk och tillverkning, vilket är ovanligt i dessa dagar. Deras tunga industri är dessutom intakt, till skillnad mot väst, vars fabriker ofta avvecklats till förmån för tillverkning i Sydostasien. Och det är en schackspelande nation, som trots det demokratiska underskottet och de hårda åren under 1990-talet slutligen lyckades bygga en dräglig tillvaro för sina medborgare, samt med begränsade resurser skapade en stark armé. Då USA länge strävat efter herravälde i luften och på haven har ryssarna istället skapat ett starkt landförsvar med sofistikerat luftvärn, samt under senare år även överljudsrobotar. De senare anses vara en s.k game-changer, då det inte finns några motmedel mot projektiler som färdas med över 20 gånger ljudets hastighet. Den som har väl utvecklad fantasi förstår vad detta innebär.

Västmakterna gillar att nedvärdera Ryssland; både fransmän och tyskar har under historiens gång startat fruktlösa krig mot den mäktiga grannen i öst, och funnit sig besegrade. Fortfarande betraktar vi dem som simpla råvaruproducenter utan några andra förmågor, trots att vi vet att de har ett rymdprogram, atomvapen och mycket annat i rockärmen. Kanske är det ett sätt att lugna medborgarna i väst? Genom att förringa ryssarna så framstår vi själva i bättre dager, och vi funderar inte så mycket på vad som händer öster om Warszawa, där blott barbariet härskar.

Tills vi väckte den björn som sov, och gav den en spelplan, där den kunde visa upp sina förmågor. Det blev förvisso ett längre krig än vad många trodde, men det är ett krig som ryssarna kommer att vinna. Givet att inte kärnvapen används, och kanske även då.

Västs sanktioner lyckades inte knäcka Ryssland, däremot går vi själva in i en lågkonjunktur och dollarn håller på att tappa sin unika position. Man kan fråga sig om det inte hade varit bättre att skriva ännu ett fredsavtal mellan parterna, så som skett två gånger tidigare, och som var på gång redan i mars förra året?

Västvärlden spelade bort sitt världsherravälde. Framtidens historieskrivare kommer inte att var nådiga.


Missa inget!

En sammanfattning av veckans artiklar skickas till din inkorg, varje måndag.