Flera gånger på kort tid har den tyska skulden dragits upp i debatter, inte minst av politiker vars länder befinner sig i trångmål, som till exempel Grekland och Ryssland.
Man menar att tyskarna borde betala krigsskadestånd, de borde kompensera för sina brutala handlingar under andra världskriget. Jag antar att det där redan är reglerat och bordlagt, men ändå dyker kraven upp med jämna mellanrum.
Tyskarna har en slags mental skuld, som förmodligen aldrig går att återbetala. Det kostar flera generationer värdigheten, att farföräldrarna mördade miljoner oliktänkare, handikappade och människor av icke-tysk härkomst.
Stora delar av mördandet utfördes dessutom med ingenjörsmässig effektivitet i speciella anläggningar, som var ett slags mellanting mellan läger och fabriker. 1940-talets tyskar gjorde sig skyldiga till världshistoriens allra värsta grymheter.
Det som pågår i Syrien, Ukraina eller Centralafrika idag är en västanfläkt. Vi har inte sett maken till tyskarnas vidrigheter. De enda som möjligen kan tävla med dem är det samtida Sovjetunionen under Stalin, där också miljoner människor fängslades, avrättades och försvann.
Vari består egentligen barnen och barnbarnens skuld? Kan de kompensera för tidigare generationers handlingar? Kan de någonsin avskriva sig den kollektiva bördan?
Hur påverkar skulden dagens tyskar? Detta framgångsrika folk, som borde vara EU:s självskrivna initiativtagare och ledare. Om det inte hade varit för det där som hände på 30- och 40-talet. Arvet hämmar, förringar och smutskastar. Även om Tyskland är EU:s mest framgångsrika land, så är deras position inte självklar.
Det räcker med att klottra ett hakkors, eller måla Hitler-mustasch på Merkel så påminns vi om det som hände för inte så länge sedan. Att invånarna i det där framgångsrika landet var långt värre än någon terroristgrupp i Mellanöstern eller rövarband i Centralafrika. Värre än något vi ens kan tänka oss.
Europa har en både fantastisk men också blodig historia. Fred, demokrati och frihet är inga självklarheter.
