Jag lusläste den berömde aviatören Almasys anteckningar, vände och vred på den tummade boken, dechiffrerade hans snirkliga skrivstil med en lika gammal ungersk ordbok som jag köpt på ett antikvariat. Han hade flugit över Saharaöknen, färdats dit ingen annan färdats, sett saker som ingen tidigare sett, en av de sista stora äventyrarna.
Jag avundades tiden då man fortfarande kunde upptäcka bortglömda platser, där expeditioner planerades i rökiga salonger, där man bläddrade bland kartor och slog upp saker i läderinbundna lexikon. Vi levde i andra tider nu. Det rationella och själlösa hade tagit över. Mysterierna var färre, och människorna bleka och intetsägande.
Hursomhelst, efter att ha tillbringat många nätter med den märkliga boken, så tyckte jag mig ana ett slags mönster. Dels med inspiration från det jag läste, och dels från mina långa samtal med greven.
Det fanns något där ute i öknen, något urgammalt och bortglömt. Kanske rent utav källan till vår civilisation, när öknen en gång i tiden var grön och floder rann ut i Medelhavet från den Afrikanska kontinenten. Innan isen smälte, före det att människor började odla marken och bosätta sig, innan de första städerna byggdes. När sedan de tidiga civilisationerna uppstod så föreföll de så kompletta redan på ett tidigt stadium, med fantastiska monument, som påstås ha byggts av människor som just tagit de första stegen på de kulturella landvinningarnas långa trappa.
Jag förstod greven och hans kumpaners resonemang kring istiderna. Ja, det skulle snart bli kallare igen, vår cykel var redan fullbordad och den tusenåriga kylan var snart på väg. Även om ”snart” på geologiskt språk givetvis kunde betyda många år. Men insikten om klimatet var kanske mest en biprodukt av de andra insikterna, att det någonstans väster om Egypten en gång i tiden fanns ett folk som var vida överlägsna alla andra, och vars rike utplånades i den stora omvälvningen när glaciärerna drog sig tillbaka, följt av katastrofer, översvämningar och senare torka. Förmodligen låg ruinerna delvis under vatten, eller under lager av sediment och ökensand, långt utom räckhåll.
Några få överlevde, tog sig i land och blev kungar och ledare för de utspridda nomadstammarna som befolkade resten av världen. De dyrkades som gudar, eftersom deras insikter och kunskaper ledde till stora förändringar och storslagna samhällen som skulle förändra mänsklighetens historia för alltid.
Jag avfärdade tanken på att detta mystiska folk av vissa beskrevs som omänniskor, att de inte var fullt mänskliga. Det var för tidigt att ta det steget. Att nöja sig med tanken på en hädangången civilisation vars spillror berikade resten av mänskligheten var kittlande och fantasifullt nog.
Vad skulle jag nu göra med dessa insikter? Det fanns ju inte ens någon jag kunde prata med. Greven var fortfarande borta. Många månader hade nu passerat, och han hade inte hört av sig. Ibland funderade jag på om han ens var i livet? Han hade skänkt lite av sin magi till mig, stänkt lite av det animerade stoffet, tänt min själ, och sedan lämnat den att förtvina. Men jag hade haft tur som lärt känna honom. Det var en stor ynnest. Något jag aldrig skulle glömma.
Snart började jag känna av den inre oron, molnen som hopade sig, luften var laddad, jag hade en lätt huvudvärk. Och känslan av att ingenting skulle hända, att världen skulle gå tillbaka till sin sedvanliga dvala om jag inte tog saken i egna händer och fortsatte med det som så många hade påbörjat före mig.
